Två hela dagar till blev det i Sabalos. Efter kaffeturen i El Salvador kändes det inte helt fel med en kakaodito här när det erbjöds. Förväntningarna var väl inte enorma, men kul ändå. Julio, vår superperfekta alltiallo på Hotel Sabalos, tog kommandot och vi åkte iväg i båten. Floden är ju vägen här och inte de vanliga vägarna eftersom de är minst sagt usla. En riktig kanontur i ca en halvtimme in i regnskogen, på en avstickare till huvudfloden. Det märks att Julio är intresserad, för trots att det egentligen bara var en transport så körde han lungt och visade oss djur längs med vägen. En riktigt behaglig och avkopplande tur, som en snipa hemma i skärgården fast ändå inte.
Den finca (typ gård) vi besökte är en av ca 150 i området, som gått ihop i ett kollektiv och säljer sin kakao, bl a till Europa. De håller som bäst på att ställa om sig till organisk odling. Familjen, bestående av 17 personer, sköter hela gården och producerar ca 12 ton kakao per år. I säkert två timmar fick vi en mycket personlig visning och vi gick runt och fick se alla odlingar och växter. De verkar ha det bra vara nöjda med sin tillvaro, även om det är svårt att jämföra med vår egen. Ingen stress, men kanske tristess. Typ rättvisemärkt i alla fall.
Förutom kakaobönan fick vi se en hel del medicinalväxter som de använde för husbehov. Obehagligt många handlar om malaria. Men när man frågar om malaria så finns det inte, som vanligt. Men troligen så är det "inte just nu" eller "inte just jag". Lite nojjiga blev vi i alla fall, speciellt som de även i Sabalos torkar rötter mot malaria. Och vi har ju inte ätit profylax...
Allting var dock på spanska så det var lite kämpigt. Men efter en minst sagt motig inledning på resan har det börja det lossna lite med spanskan, och vi kan åminstone förstå 20% av en konversation. ;) Vi kommer nog ihåg oss själva som mycket bättre spansktalande än vad verkligheten visade...
På vägen från fincan fick vi, tack vare Julios ögon, en rikig närkontakt med en sengångare. Så nära som 2 meter kom vi säkert och säkert 200 bilder sköts av. En magisk stund.
Nästa stopp efter fincan var processen av kakaobönan som sker i kollektivet i Sabalos. Dvs till det skick som den säljs, alltså processen innan rostning och malning. Ännu en personlig och engagerad visning, utan att känna sig som på ett löpande band. Otroligt småskaligt, bara 2 pers arbetade med denna process för hela kollektivet. Vi fick även en detaljerad insyn och prov i kvalitetskontrollen. Tro mig, det är en enorm skillnad på 1:a och 2:a sorteringen. Tviiihuuhhh....
Vår bristande spanska gjorde att vi nog inte riktig fattade vad sista delen i vår kakaotur innebar. Men efter lunch så hamnade vi "hemmahos" en dam i Sabalos. Hon driver ett litet guesthouse och som troligen många andra här kan de hantera kakaobönan på typ husmanskostsbasis. Övningen visade sig vara "make your own chocolate". Hade vi hört det innan hade vi nog tackat nej, men nu blev det en succe'. I hennes kök rostade vi bönorna över öppen eld, skalade och malde de för hand samt gjorde enligt hennes egna recept chokladkakor med kanel och ingefära. Ungefär som att göra julgodis. En schysst milkshake blev det också. En riktigt trevlig stund och hennes son kunde engelska så han översatte. Och vilken choklad, satan i gatan. Jag blev supersugen på att importera bönor, måste ju vara en kommande trend i trendiga Stockholm.
En superskön eftermiddag på verandan i solnedgången med lite bad samt senare fiskmiddag och läsning avslutade en riktigt bra dag. Vrålaporna vrålade oss till slut till sömns...
...och väckte oss tidigt nästa morgon. Det är inte lätt att sova på morgnarna pga alla ljud. Det är även floden som vaknar och båtar som börjar fara. Men ändå behagligt på nåt sätt.
Idag hade vi bestämt oss för en rejäl regnskogstur i ett naturreservat en timme neråt floden. Stora förväntningar på att se apor, fåglar, ormar och alla möjliga djur hade byggts upp. Julio var vår chaufför, en amerikansk biståndsarbetare vår översättare och så en guide som jag inte kommer ihåg namnet på. Vi hämtade upp guiden i El Castillo, som är den största staden i Rio San Juan, sen forsatte vi neråt floden och fick skriva in oss i en gränspostering. De tuffa soldaterna där hade räddat en stackars spindelapeunge från marknaden i San Carlos. Hon var obeskrivligt söt, jätteliten med stora ögon och väldigt rädd för främmande människor. Troligen blivit väldigt illa behandlad av vår härliga sort.
Hela floden Rio San Juan är Nicaraguansk, men den södra stranden på typ sista halvan mot Karibien är Costa Ricas. Viss dispyt föreligger tydligen, men det är under kontroll. Längs med en stor del av denna strand håller Costa Rica på att bygga en väg. Det ser ut som ett stort öppet sår med var som väller ut, och man blir så illa berörd att man nästan vill börja gråta. Eller engagera sig och slänga sitt lekamen framför en av alla bulldozrar. Men värre blir det när man inser att man själv troligen är en av orsakerna pga begär efter billiga och exotiska produkter. Vi har även haft en del diskussioner med Julio om de stora palmoljeodlingar som skapats i skogarna i kring. De är inte populära av lokalbefolkningen, då de ägs av stora företag och väldigt liten del av pengarna kommer dem till del. Till skillnad från t ex kakaokollektivet som till 100% gynnar lokalbefolkningen och är en mycket skonsammare gröda.
Men naturreservatet Indio Maiz ligger på den Nicaraguanska sidan. Det är max en handfull om dagen som går den trail som vi skulle gå. Regnet öste ned just när vi kom fram' så vi fick regnrockar på oss. Stövlar hade vi utrustats med tidigare och även om regnrockarna inte gör så stor nytta i en tät hög regnskog så var leran desto djupare. Oftast var det 5-30 centimeter djup lera vi klafsade fram de 3 timmarna, så det var inte en promenad i parken direkt. Det är alltid häftigt att vara i en regnskog. En stund i alla fall. Men som vanligt är det svårt att se något. Grönt, grönt, grönt vart man än sig vänder. Och jättehöga trän så det är nästan svårt att se vad det är för väder. På de 3 timmarna såg vi: 1 sköldpadda, 1 ekorre, färska spår av en tapir, 1 kolibri, några spindelapor, jättemyror, en ödla. Kommer inte ihåg något mer, och det får ändå anses bra. Regnskogsäventyr har ofta tre faser; hög förväntan, lite besvikelse, eftertankens kranka nöjdhet. Dvs, vi såg inte så mycket djur som vi trodde, men vad mäktigt det var!
Lunch i El Castillo på hemvägen och besök uppe i fortet. Intressant var att innan Panamakanalen byggdes påbörjades dito i Rio San Juan, dvs kanalen skulle gått genom Nicaragua men stoppades bl a av en ekonomisk kris. Det var nyhet för oss i alla fall.
Det blev en riktig heldag, åkte kl 8 och hemma kl 16. Ett bad i floden, en dusch och konstaterande att på klädfronten råder riktig kris. Nu även med leriga långbyxor börjar en tvättinrättning bli akut. Men det får bli Costa Rica, för här har vi nått vägs ände. Vi har verkligen stortrivts här och skulle kunna mer än gärna stannat några dagar till, eller åkt längre neråt floden.
Men i morgon har vi en ny utmaning med osäkra fakta. På nåt sätt hoppas vi kunna ta oss in i Costa Rica flodvägen. Men det gäller att hitta rätt i alla förbindelser vilket inte är helt självklart. Förhoppningen är att vara i La Fortuna i Costa Rica imorgon kväll, men det kan lika gärna bli lördag pga att det inte kommer funka. Hursomhelst, vi lämnar kl 7 och håller tummarna. Wish us luck...
