Sitter på en veranda vid en flodkrök, mitt i en regnskog i Nicaragua och lyssnar den kakafoni av ljud (cikador, vrålapor, grodor, ödlor etc) som bara finns på en sån här plats. Allt är som hämtat ur en film. Jag får nypa mig i armen - det är fullständig magi. En flod. En regnskog. Centralamerika. Nicaragua. En massa associationer och känslor far genom kroppen. Detta är en stund jag kommer att återkomma till i många, många år. Detta är varför man reser.
Hur kom vi hit? Det var ju minst sagt lite bävan över resan. Vi lyckades få behålla vårt rum några timmar extra, vilket var skönt eftersom båten inte skulle gå förrän kl 18. Så vi passade på att ta en liten snitslad stig på nån kilometer i skogen närmast vårt rum. Vilket vi skulle ha gjort! För vi sprang rakt in i en flock apor (whitefaced nånting, samma sort som den vi stötte på vid hotellet). Eller rättare sagt, en flock apor korsade vår stig fast i trädtopparna. Riktigt ballt och oväntat och de ignorerade oss inte utan skakade i grenarna och tittade långt efter oss. Närkontakt av någon grad.
Sedan lite fisk och ris (eller om det var kyckling) innan 3-bussen till "stan". Fast den kom kvart i 3. Vi hade lite bryderi med matplaneringen, eftersom vi inte mindes att vi sett något sånt ombord. Så vi stövlade in i en affär("sa godda' vad har ni här"), eller mer en handelsbod, och köpte några sötbröd med socker, ett paket kokoskex, ett paket saltkex och en stor jos. Middag och frukost närmsta dygnet, det bästa vi kunde hitta. Bananer gick inte att att få tag på, fast ön exporterar matbananer och är självförsörjande på vanliga bananer. Vi liftade sedan med en melon- och matbanantransport ned till hamnen. Johan köpte en av vattenmelonerna han satt på.
Ett par timmars väntan i hamnen och planering hur vi skulle klara av nattens sovning. Det gäller ju att äntra båten tidigt för bra positioner. Problemen var två. 1, vi kunde inte komma på någon bra plats, bar usla och mindre usla. 2, det fanns redan folk ombord som åkt från Granada. Man skall veta att det är en båt som man inte ens kan sitta bekvämt på dagtid, så en natt känns som ett rent straff för någon oförrätt man inte gjort.
Vi fick den plats vi planerat, dvs den minst usla. En max 2 m lång och 35 cm bred bänk med kort ryggstöd. Det krävs nog mer kärlek än vad som finns mellan oss för att vi skulle kunna dela den en hel natt. Det gick i typ 10 minuter, innan Johan gav upp och tillskansade sig en solstol ute på däck. Nöjd och belåten med ett leende bara en vinnare kan uppbringa försvann han ut i natten.
Bortsett från en del skrämskott i början när fartyget dunsade och smällde några gånger så var det lungt på vågfronten. Men mannen med vinnarleendet kvällen innan var en ynklig figur på morgonen. Det såg ut som ryggsäckens alla plagg var på. Regnspray, blåst och smäll i toadörr alldeles bakom gjorde äventyret snudd på outhärdligt.
Lite biljettförvirring i hamnen gjorde att vi missade 7-båten men som tur fick vi i alla fall till 8. Efter lite middagsrester till frukost i terminalen rekognoscerade vi lite i San Carlos, som är staden där sjön slutar och floden/regnskogen börjar. Lite över förväntan, ganska rent och välskött så det gjorde inget att gå omkring i det tidiga morgonljuset. Omsom regn, ömsom sol och blå himmel på morgontimmarna.
Smala (2 m) långa (20 m?) båtar med utombordare utgör kollektivtrafiken i Rio San Juan. 2 timmar tog de nerför floden till Sabalos som vi förutbestämt. Kändes riktigt häftig att komma djupare och djupare in i regnskogen. Vi passerade flera apflockar på vägen och mycket fåglar så klart. Ett garv när vi såg tre gamar i ett stendött träd. Så otroligt mycket Djungelboken. Man kunde nästan höra dem "..hitt på nåt...".
När vi kom fram till vår hållplats Sabalos blev vi hämtade av hotellet eftersom det låg på andra sidan. Och så impade vi blev. Så mysigt, härligt och perfekt läge med en stor veranda med utsikt mot floden. Här skulle vi kunna stanna en vecka. Och riktigt trevliga värdar. Vi fick en riktig frukost och när vi satte oss att vila i stolarna utanför rummet hörde vi vrålaporna vråla i skogen. Balla Trazan Apansson.
Efrer en tripp över till Sabalosbyn, ett bad i floden och en middag med lite kortspel kände vi oss mer än nöjda med detta dygn. Johan somnade innan han lade huvudet på kudden, nu som en riktig vinnare.
Jag sitter på verandan och skriver, njuter och lyssnar på flodens och skogens alla ljud. Helt underbart.
