La Fortuna blev alltså bara ett kort stopp, normalt sätt skulle man åkt upp till vulkanen Arenal, som fram till 2010 var en av världens mest aktiva vulkaner. Man kunde då se se det röda fyrverkeriet från vulkanen och de röda lavaströmmarna. Men 2010 lade den i stort sett av och nu finns det kvar en hel ort som livnärt sig på detta skådespel. Osis för oss! Vi trivdes inte alls i La Foruna och var glada att lämna redan efter en kväll.
Vi valde att lämna organiserat, då det skulle bli en genväg och samtidgt en vacker sådan. Konceptet var att bli skjutsad i en minibuss till en sjö och ta båten tvärs över istället för runt vulkan, berg och dalar. Det funkade riktigt bra och var samtidigt njutbart. I alla fall båtresan med dess omgivning av vulkanen och bergen understundom insvepta i moln. Riktigt ordentligt vackert och man börjar förstå var regionen drar såna mängder av turister.
Färden gick till Monteverde Cloud Forest, alltså ett av Costa Ricas största attraktioner och ca 1700 m.ö.h. Det var med viss bävan vi tog det modiga beslutat att stoppa där. Höjden skulle göra att temperaturen kanske droppade ner under 20, och att vi skulle behövda gräva djupt i ryggan efter det varma plagget samt zippa benen på shortsen. För att slippa de allra värsta horderna valde vi att hoppa av i St Elena, alldeles innan orten/staden/hålan Monteverde. Det gick ganska bra med boendet, vi fick ett stort rum med en härlig vy, Hotel Vista al Golfo. Vi bokade direkt en nattur i en närbelägen skog med förhoppning om att få se lite djur, fast med bra nedskruvade förväntningar. Efter en lätt lunch på stan och lite slappning på rummet bar det av i minibuss för nattpromenaden. Vi fick en riktigt bra guide, engagerad och kunnig. Skogen var ju inte direkt orörd regnskog utan mer typ bakom fotbollsplanen och nära civilisationen. Ett ganska litet område och vi var en fyra fem grupper som sprang omkring med ficklampor om vartannat. Det kan ju låta lite halvdåligt men det var faktiskt otroligt bra. Vi såg hur mycket som helst t ex tarantella, en grön giftorm på en gren, kolibri som ruvade, sengångare, fjäril med genomskinliga vingar, ödlor, ett antal olika däggdjur av rävstorlek både i träd och på mark, eldflugor, en skalbagge med två inbyggda lampor. Det var ett rackarns spring och liv i två timmar och långt över förväntan.
På kvällen hamnade vi på en bar med mest locals när vi käkade. Det var lördag kväll så det blev tryck på dansgolvet. Och där ligger vi nog i lä hemmavid, för dansa kan de på riktigt. Salsa och merengue typ, med oljade höfter.
På söndagen var det dags att åka igen, vi skulle ju ner och möta la familia på flygplatsen. Det känns lite konstigt i Costa Rica, för i vilket annat latinmerikanst land som helst är det nästan bara att ta sig till busstationen när man skall åka så blir man inkastad i en buss
. Men här fanns det bara två avgångar mot San Jose och man var tvungen att köpa biljetter i förväg för att säkra en plats. Och bussarna är inte de vanliga "chicken-buses" utan mer såna som finns hemma fast av äldre typ och rätt skabbiga. Det sjuka är att det blir sämre så, då det blir så fruktansvärt varmt med massa tyg och fönster med dåliga öppningsmöjligheter.
Men innan vi skulle ta 2.30-bussen bokade vi oss på en regnskogstur där man byggt hängbroar i trädkronorna. En 3 km lång hike genom regnskog med sammanlagt 8 hängbroar på obehaglig höjd. Vi har ju gått i några regnskogar och det blir ju alltid perspekivet nerifrån-och-upp, så att kanske för en gångs skull få apornas perspektiv och värld istället. Vi vågade inte ha förväntningar på detta heller, men än en gång blev vi slagna på fingrarna. Otroligt häftigt och en riktigt fin regnskog och verkligen förstår varför aporna trivs i trädkronorna. Det är ju som ett uppdukat bord jämfört med nere på marken! Men huvva så höga träden är.
Glada och nöjda kunde vi hämta ut våra ryggor på hotellet och hinna med en snabb lunch innan bussen. Men nu började vi få panik för vi inte fixat boende i Alajuela tills la familia kom. Planen var att fixa något hyfsat i alla fall och helst med en pool, det kan är ju kul att få börja lite bra i alla fall. Det vänliga tjejen på hotellet hjälpte oss med några samtal med det var tji. Mitt emot lunchstället fick vi hjälp av några andra men vi fick hoppa på bussen med vetskapen att när vi hoppar av bussen ca kl sju och tre timmar innan familjen landar skulle vi börja leta rum mitt i en stad. Normalt sett inga problem men om man har lite krav och allt hittills varit fullt är utsikten mest råtthål.
Bussresan ner var minst sagt spektkulär. Otroliga "breathtaking views" och otroligt dålig väg. Det balanserar till humor kollektivtrafiken rultar runt på vägar som dessa. Lustigt nog blev vi avslängda utanför flygplatsen istället för Alajuela. Men av någon anledning kändes det inte helt fel. Tyvärr fanns ingen möjlighet till rumsbokning där som det ibland kan finnas. Men jag kunde uppdatera min keps som jag tappat i någon villervalla några dagar tidigare och vi lyckades boka ett rum via en telefonkiosk. I samma veva som rummet bokades kom ett SMS från Anna att de blir fast i Miami över natten. Antiklimax men vi tog en taxi till hotellet och kunde i alla falla pusta ut. Försiktigt pessimistiska även om rummet var perfekt för fem. En snabbrepa på stan för lite mat innan korpgluggarna trillade igen.
Morgonen visade hotellet upp en bättre sida. En liten pool med ett apelsinträd i ena änden och solen från en blå himmel gjorde tillvaron plötsligt mycket trevligare. Hotellfamiljens barn har sovit i spjälsängen i gemensamhetsarean och blev matad där vi andra åt. Kanske lite för familkört, men ändå OK på nåt vis. En lugn frukost i solen på poolkanten i väntan på att planet skulle landa. 11.10 var senaste informationen så vi hann med en liten rekabout innan det var dags för flygplatsen igen. Andra gången gillt för denna gång gick allt som smort. "Finns det pool?" var väl typ första frågan och jag kunde skatta min lyckliga stjärna, för det var på håret.
Ut på stan för lunch med spralliga och hoppande barn. Hade nästan glömt bort hur det var! En eftermiddag vid poolen och apelsinträdet med papegojorna stojjande över huvudet. Blev nog en bra start i alla fall. Vi tog en lunch på stan på ett insmickrande ställe, sedan blev det relaxing bredvid den lilla poolen, apelsinträdet ocb papegojorna. Inbokning av morgontur till vulkanen Poas nästa dag ordnades också. Typ det sista innan Johan åker vid lunch. Men först en schysst avslutsmiddag på ett Peruianskt ställen med hopp om schyssta Ceviches, vilket är något av våra bästa matminnen. Cevichen var väl bra om man tillsatte picantesåsen, men för oss skall en Ceviche innehålla bra med chili. Annabich barnen kroknade snabbt av jetlagen, så Johan och jag passade på att slinka in på en bar på hemvägen. Och det var nog en av de bästa barer jag vart på. Hål i väggen, vardagsrum och rustikt är de ord jag kommer på. 0 trend i alla fall och det kändes rätt att ta i hand när man lämnade i alla fall. Tyvärr ingen Flor de Cana men jag tror Johan var nöjd med Tica-rom som en grand finale.
