Otroligt att av varenda människa och institution man frågar levererade alla olika tider för när bussen söderut skulle gå. Tror jag fick varje helslag mellan 5 och 13 samt några halvslag. Det enda som kändes säkert är att det bara är två bussar som går. Som tur var slapp vi få reda på svaret. När jag pressade vår värd på Bungalows Ballena om han var säker på att det gick en buss kl 9 så erbjöd han oss skjuts eftersom han ändå hade ett ärende i närheten. Jag kan svära på att det inte gick en buss som han sagt, och som vi tänkt chansa på, eftersom vi åkte efter 9 och inte körde om nån.
Ytterligare en mycket vacker kustfärd ner till Palmar. Dock missade vi anslutningsbussen till Sierpe, där vi skulle ansluta igen men denna gång med en båt. Det fick bli en taxi för att inte missa den. Sista färden gick genom palmoljeodlingar och en del banan. Palmoljan, African oil, är ingen rolig gröda för jorden fick vi lära oss i Rio San Juan i Nicaragua. Bojkotta palmoljan, den smyger in både här och där, ofta dold som "vegetabilisk olja".
En stunds väntan i Sierpe innan flodfärden ut till kusten i en båt med typ 20 passagerare och utombordare. Redan inne vid bryggan såg vi en stor krokodil som simmade omkring på jakt efter liv. Färden ut till Bahia Drake var en höjdare, regnskogsfloder har något äventyrligt över sig. Det kanske är vetskapen om allt som döljer sig bakom den gröna, ogenomträngliga väggen. Kanske bidrar också de ljud som sipprar igenom till att kittla fantasin.
Vi fick i alla fall närkontakt med krokodil liggandes på flodbanken, en stor iguana som betade på en gren och två sorters apor (white-throated capuchin och spider monkey). Sista sträckan, strax innan det blev hav åkte vi rätt igenom ett enormt mangroveträsk, tätt in i smala kanaler. Har aldrig sett ett så stort område med mangrove och heller inte trängt så djupt in. Det är inte svårt att se mangrovens storhet i hur den tråcklar fast kustens jord, samt vilket skydd den kan ge en massa arter, t ex som barnkammare åt fiskyngel. Hugg ned den till förmån för jätteräkor och kusten ramlar ut i havet och kontaminerar det samt fiskarna förlorar sina dagis. Bojkotta jätteräkorna.
1.5 timme tog färden för att sluta lite guppigt på havet och sedan en "wet-landing" på stranden i Drake. För att inte bli strandsatta i "one of the more remote and stunning places in Costa Rica" hade vi förbokat ett rum. Ett riktigt kanonrum, om än ganska basic, högst upp på en kulle med en kanonutsikt över hela Drake Bay/Bahia Drake. Våra värdar var av exakt den typ som vi hela tiden söker och som helt klart uppfyller kravet om responsible travelling. Mamman äger marken och lagar mat, sonen Emilio sköter ruljansen, sonen Elbert är guide på många turer, t ex nationalparken Corcovado där pappan jobbat som ranger i över 30 år. Övriga släkten levererar fisk etc, etc. Helt perfekt och det känns jättebra att vara kund och stödja det närproducerade. Och de är riktigt duktiga och levererar verkligen.
Drake är minst sagt en liten avlägsen håla med flodförbindelse åt ena hållet och enbart en dålig grusväg, som bara är framkomlig några månade per år, åt andra hållet. Stranden är inte helt rekommendabel att bada på även om det nog inte är några större problem. Några grannar såg även en krokodil i vattnet på en morgonpromenad, vilket inte direkt uppmuntrar. Efter ca 20 min skogspromenad öppnar sig dock en lång kust med ett otal härliga små stränder där man utan problem kan tillbringa en dag. Vi skyndade oss bort för att hinna med några dopp innan solen skulle försvinna. En kakafoni av ljud på promenaden genom skogen och en tung stigning sög musten ur oss i den mycket fuktiga hettan. Några härliga dopp i stora vågor hann vi i alla fall med. På hemfärden hade solen nästan gått ned och kakafonin i skogen bytts ut mot ett veritabelt dån. Man undrar ju hur cikadorna får till det.Humoristiskt högt var det i alla fall och man behövde nästan höja rösten för samtal.
När vi kom tillbaka och satt och skattade vår lyckliga stjärna som mest för kanonrummet på kullen med den fantastiska utsikten, kom Emilio upp med "bad news". En dubbelbokning där en agent som bokar upp honom mycket i lågsäsong (med en arg kund på plats) i ena ringhörnan och vi i den andra. Dealen han föreslog var att vi skulle bo kvar två nätter och sedan fixar han något annat de andra två. Problemet var bara att mycket var bokat just nu. Luften gick ur oss, vi som var så himla glada för detta och såg fram emot fyra lugna dagar. Efter många turer så löste det sig inte helt förrän kvällen följande dag. Ett ganska likvärdigt rum hos grannen blev avbokat och vi fick ett bättre rum men med sämre utsikt.
Emilios familj fixade middag och det ingick t.o.m ett glas vin samt efterrätt. Vin har vi inte druckit sedan vi lämnade vintern, i mitt fall över en månad. Emilio och Elbert har tidigare jobbat på lyxigare hotell samt kryssningsfartyg så de har lite koll. Sen slutade kvällen och vi somnade i vår lilla hytte på kullen med myggnätsbeklädda väggar. Vågorna brusade den bästa av vaggvisor och vi kunde kika ut på stjärnorna tills ögonlocken föll ihop.
När vi vaknade var det sanslöst fuktigt. Det kändes som fukten trängt in överallt och allt hade en liten, mer eller mindre, blötaktig hinna över sig. Det var tydligen ändå ingenting mot hur det är under regnperioden. Vi gjorde dagen till en strandhoppardag neråt kusten. Vi hikade väl nån timme totalt och passerade ett antal tomma och fina små stränder innan vi slog ner våra pålar för några timmar. Det blev en heldag vi stränderna med banan och bröd till lunch. Och äntligen fick vi se Scarlet Macaws. De är de allra största papegojorna, nästan helt röda förutom lite blått och gult, och hela 80 cm långa. De syns faktiskt lite av och till här i Drake. Magnifika är de i alla fall.
Nästa sag var det dags för en djungeltur igen och denna gång till hjärtat av Nationalparken Corcovado. Klockan 4.25(!) då vi hade samling 4.45 för avfärd kl 5. Vi var även tvugna att packa ihop all vår packning då vi ju skulle byta hotell under dagen.
1.5 timmes båtfärd som började i nattmörker och slutade med att solen tittade oss i ögonen precis över horisonten när vi "wet-landade" på stranden en bit ifrån Sierna ranger station. Eftersom vi hade barnen fick vi Elbert för oss själva och en egen tur i skogen. Vi måste gått totalt nästan 4 timmar fördelat på två ronder. Stor eloge till kidsen som utan gnäll kämpar på. De ligger tom före oss hela tiden, hack i häl på guiden - som är lika impade de. Både Elbert och även Nelson i Rara Avis sade nästan samma mening -"Do they never get tired?"
Äntligen en torr regnskog så det gick bra att hika med gympadojjor. Det var en s.k. "secundary forest", vilket innebär inte lika ball skog men mycket mer synligt liv. Vi såg massor med fåglar (inte så mycket nytt och spektakulärt), insekter, en kajman, lite grodor, och så. Men det bästa av allt en halvsovande tapir! Tapiren är centralamerikas största djur med över 200 kg. Coolt och ett riktigt bra klimax i slutet av sista turen.
Sedan macklunch och hemfärd. Nu hade det blivit duktigt varmt och fuktigt, så det var en befrielse att komma ut på havet. Trötta efter den tidiga uppgången slappade vi sedan i vårt nya hem. Samma koncept med en familj som bor och jobbar i hotellet. Tidig läggning laddade för en snorklingstur, med uppgång 6:20, nästa dag
Snorkelturen till Cano Island med Emilio var sista dagen i Bahia Drake. Hans fru och barn följde med och vi släppte av dem på en strand halvvägs. Sonen följde med till ön för snorklingen. Det var en mycket bättre snorkling än uppe i Uvita, men nog ändå inte bättre än medelgod. Hyfsat klart vatten, ok med fisk(ganska stora) men inte så extremt bra korall. Härligt att snorkla förutom att det var mycket krångel med Ellinors cyklop eftersom hon fick låna ett halvdassigt vuxencyklop. På tillbakavägen till fastlandet körde vi in i en flock delfiner igen. Ingen val dock som vi hade hoppats.
Sen blev det en kort hike till ett vattenfall vid San Pedrillo ranger station i Corcovado för ett uppfriskande bad innan picniclunch. Tukanerna hördes på avstånd men ville inte visa sig. På hemvägen passade vi på att ta ett sista bad på den fina stranden där Emilios familj var. Sista ljusa timmarna, medan temperaturen sjönk till dräglig, tillbringade vi på hotellets uteplats, en plattform med tak, hängmattor och fantastisk utsikt över bukten.
