Vi packade ihop våra kappsäckar och travade på stranden bort till piren där båten skulle ta oss över golfen till Golfito för vidare färd in i Panama. Ett bekant ansikte mötte oss på piren. Det var Felix som hade stället bredvid Emilios i Bahia Drake, och som vi fick bo hos de sista två nätterna. Han var nog lika förvånad som vi, men är ju en glad prick så det var lite kul.
Vi visste ju inte riktigt vart vi skulle landa idag, men en bit in i Panama var målet. En halvtimme typ tog båten över och sedan travade vi upp och hittade en busstation. Vi hade tur, det visade sig att det gick direktbussar till gränsen och att vi inte skulle behöva byta i närmsta stad. Perfekt, en halvtimme fick vi vänta och typ 1.5 timmar tog bussfärden till gränsstationen Paso Canoa. En ganska skabbig och rörig sådan, inte för att de brukar vara speciellt trevliga, men ändå. Jag tror vi hade hyfsad tur och lyckades göra allt rätt och i rätt ordning. Det var inte helt lätt och krävde en hel del interaktion med kreti och pleti. Man hade lätt kunnat stövla igenom utan varelse ut-, instämpling eller tull. Eventuella konsekvenserna för det vill i alla fall inte jag ta reda på. Det enda förvånande var att vi var tvungna att visa biljetten ut ur Panama för den otrevliga passdamen. Det kravet har jag hört många gånger, men första gången jag råkar ut för det i immigraton. Nu vet jag ett bra trick för det också...
Nytt land och vi fick direkt tag på en minibuss till närmsta stad David (1.5 timmar) in i Panama. Socamusiken i högtalarna kändes lockande. Vi kom till David tidig eftermiddag och beslöt att stanna över natten och smida lite planer. En taxi från busstationen till Parque Cervantes, som verkade vara stadskärnan. Vi fick lite tips av taxichauffören och han släppte oss vid ett matställe. Sedan raggade jag upp ett boende och saken var biff. Vi tillbringade eftermiddagen med ett idogt bläddrande i guideböcker och surfande på nätet. Vad i hela friden skulle vi göra närmsta dagarna.
Vi gick och lade oss bara aningen klokare men med några mail och alternativ ute. På morgonen fick vi så en bekräftelse och saken var klar. Vi drar till Karibiska sidan och Bocas del Toro! Otroligt! Det har varit helt borta och det minst sannolika alternativet den sista tiden. Med det beslutet offrade vi däremot det som vi tidigare mest sett fram emot, nämligen ögruppen San Blas och Kuna-indianerna som kontrollerar den, enligt uppgift Maldiviskt paradisiska, ögruppen. Sagt och gjort i alla fall och vi kände oss nöjda med beslutet.
En snabb frukost på en panaderia(brödbutik med servering) innan vi hoppade på en minibuss de fyra timmarna över till andra sidan. Det blev upp i bergen, in i molnen och kylan, inna det bar ner till kusten och värmen igen och avsläppta i ännu en vägkorsning, i Almirante. En taxi ner till hamnen för att hitta transporten över till Bocas Town, som ligger ute på en ö. Fy vilken skitig och äcklig hamn. Vattnet såg ut som innehållet i en septitank, men jag hade ingen lust att titta närmare för att försäkra mig om så var fallet.
En halvtimmes väntan innan båten, en mycket snabbgåendef med fet utombordare, drog iväg. Först genom mangrove där folk verkade bo i sörjan i hus på styltor över "vattnet" och med trädstamskanoter som fortskaffningsmedel. Men efter en långsam inledning brände vi på och lämnade eländet bakom oss. Framför oss öppnade sig istället det friska havet och när vi efter en kvart närmade oss Bocad Town flög vi fram över sandgrund med kristallklart vatten, som taget ur den bästa av resebroschyrer. Underbart!
Bocas Town har väl sin charm men kan nog bäst beskrivas som "shabby". Dock känner man de Karibiska vibbarna på nåt sätt och att man är en bit ut i havet. Vi tog en lunch på The Reef, en restaurang över kristallvattnet, och ringde damen vi skulle bo hos för att bli hämtade. Alla ställen i Bocas del Toro ägs av utlänningar, vilket är ett av skälen till att vi inte vill åka dit från början. Men nu hamnade vi här ändå och hos ett holländsk par som flyttat ut och startat en restaurang med rum på Playa Bluff. Det visade sig vara väldigt off. 4-hjulsdrift krävdes för att komma fram till deras ställe. Jättefint läge, vilt alldeles i kanten av en fin regnskog och en fantastisk strande där de otroliga leatherbackssköldpaddorna lägger ägg nån tid på året. Men - stranden går normalt sett inte att bada på pga farliga undervattensströmmar.
Så, kul, här är vi. Elen är solcellslagrad, vatten är regnvattensamlad, bara mobiltelefon, ingen internet, det är en timme till närmsta badbara strand och det kostar 12U$ enkel att åka till stan. Vi kan alltså inte komma i kontakt med någon och vi kan inget göra utom att titta på havet. Allt är OK utom att det inte går att bada plus att vi behöver internetkommunicera för vår närmsta planering.
Men de har två tjejer på 4 och 6 år så Ellinor har en lekkamrat, och så har de en jättefin trädgård med en massa coola grodor (pilgift och annat) samt en sengångare som bor alldeles utanför tomten. Ellinor och Alice lekte från första stund, Elias var med i början och emellanåt fick Anouk vara med. De leker otroligt bra men vi fattar inte hur de kommunicerar.
Som tur var hade vi bara två nätter här. Det känns faktiskt som man är långt från Panama med dessa Holländska värdar. Det är ett jättefint och bekvämt ställe men de lägger inte krut på Panamakänslan. "Stayin Alive" istället för karnevalsmusik och, såklart, många holländare gör att det mer känns som Holland. Med hjälp av bartjejen lyckades vi fixa ett rum på en ö mitt emot Bocas Town de sista två nätterna, så det blir 2+2.
Men dagen efter beslutade vi oss i alla fall för en utflykt till den "fantastiska" stranden med snorkling en timme bort. Det var en fin promenad med havet en bit på ena sidan och skogen på den andra. Vi känner oss nästan hemma i regnskogbiotopen nu. Många av fåglarna kan vi namet på och ögonen söker vant i buskarmoch träd. En "Jesus-Christ"-basilisk var nog det mest upphetsande som vi såg.
Stranden och lagunen då? Hmmm, ja inte var det så fantastiskt som Heike beskrev det. Lite grumligt pga vågor så inte blev det någon bra snorkling. Men vi fick en härlig heldag på en egen strand med bra pooler att bada i. Det var tom så lungt och avskilt att vi vågade oss på att näcka. Inte en människa såg vi på hela tiden. Apropå näcka så är det inte ovanligt att man möter spår om myten om den svenska synden. Efter att sett en del av de filmer som gjordes på sextiotalet så är man inte förvånad. Jag tänker närmast på "Nyfiken gul" och "Hon dansade en sommar". Anekdoten här är att i en guide som omnämns en strand p Stilla Havssidan som heter "Playa de las Suecas" vilket närmast betyder "Svenskornas strand". Stranden är populär bland nudister.
Hemma igen så hade en sengånare segat sig ner för ett träd alldeles utanför tomten. Det var allmän fotostund och kul att även Anna och barnen fick en närkontakt. Jag hade ju det i Nicaragua. Denna blev dock ett snäpp vassare, då en liten söt unge klamrade sig fast på magen.
Den härliga dagen, sengångaren och sista kvällen på stället "firades" med Pina Colada. Och det var dags att förbereda packning igen...
