Improvise, adapt, overcome...igen (Panama)

Vi fick skjuts in till stan av familjen och samtalet föll in på ursprungsbefolkningens strejk som hade hotat vår Panamatripp för en vecka sedan. Nu visade det sig att det var fara och färde på väg igen. Samma dag som vi tänkt åka från Bocas var det hög sannolikhet för en ny drabbning med den troliga konsekvensen att vi skulle bli avskurna från Panama City och vår hemresa. För att säkra hemresebljetten rekommenderades vi boka ett flyg från Bocas istället för buss. Så vi kastade oss ut till flygplatsen för att försöka få tag på biljetter. Men det var kört om vi inte ville stanna i Bocas hela vår resterande tid.

Tillbaka till staden för rådslag och mailkoll på ett Wifi-cafe för möjliga alternativ. Jag hade ju en massa trådar ute sen tidigare. Oj, ett hugg hade jag fått som var lockande och som jag genast ringde och kollade om det fortfarande gällde. Jodå, segling i San Blas (Kuna-indianernas karibiska ögrupp) gick nog fortfarande. Ett snabbt beslut, om vi tog nattbussen samma kväll skulle det funka på bekostnad av ett kortare Panama Citybesök, och därmed göra Panamakanal lite mera light än vi tänkt oss. Och kortare Bocas än tänkt och som vi ju inte var färdiga med.

Men den tog vi. Troligen själva på en segelbåt i San Blas, lät nästan för bra för atta vara sant. Bara en jobbig nattbussresa emellan. Jag bokade en snorklingstur i Bocas på eftermiddagen, men vi ställde in det då vädret blev kasst. Drev runt i Bocas Town i stället mellan regnskurar, restauranger och fik. Kl 5 fick vi ta båten över för att köpa våra reserverade bussbiljetter. Vilket kaos det var på busstationen i Almirante. En smula orolig var jag också då rykten gjorde gällande att denna tur notoriskt överbokades, så istället för en nattbuss kunde de slänga in en vanlig minibuss i sista stund. Det hade jag absolut ingen lust med, det är tillräckligt svårt att vårda en god natts sömn på en nattbuss och därmed lätt att sabba en dag.

Men det gick OK, bussen var schysst och några timmars stötvis sömn, med Ellinor i knät, fick jag innan vi k 4:20 svängde in på busstationen i Panama City. Anna hade en liknande upplevelse. Det kändes lite tidigt att scouta hotell(ville inte heller betala för en extra natt) så vi lade oss i ett hörn i en väntsal. Barnen somnade direkt i packningshögen och jag fick väl lite några minuter, men blev väckt av en vakt strax efter 6. Då sprang jag bort och ringde på ett hotell. Fick napp direkt och vi tog en taxi och slängde oss i bingen för en timmes vila innan vi skulle tokgöra Panamakanalen och lite av staden på bara denna dag.

Eftersom vi skulle iväg till San Blas kl 5 nästa dag dealade vi till oss fruksten denna dag istället. Sedan brände vi bort till en kanalsluss och bockade av ytterligare ett av de stora världsmonumenten. Ännu ett "8:nde underverk". Men än en gång riktigt imponerande, synd att vi inte hinner göra en färd genom kanalen på båt också som vi tänkt.

Den roliga kuggfrågan med Panamakanalen är: Vilken riktning kör man när man kör från Karibien till Stilla Havet? Svaret är SSO, om man räknar rak kurs från ingångspunkt till utgångspunkt. Dvs man kommer ut svagt öster om den punkt man går in i kanalen. Känns lite fel, eller hur?

Sedan sprang vi runt på stan tills vi storknade. Sammanfattningsvis, en otroligt modern stad med en skyline downtown som får en att tänka på New York och en jättefin "gamla stan". Otroligt modernt och inte alls som en normal latinamerikanst huvudstad. Fantastiskt vad kanalen har gjort detta land, man ser det på många fler sätt. Bygget skapade ju även ett blandning av folk från hela världen som kom hit jobbade och sedan stannade och bildade familjer. Och det finns en stolthet över denna kanal och att detta lilla land administrerar denna vikta komponent i världens logistik.

Men nu måste vi lägga oss, för i morgon skall det bli segla av. Tjoflöjt..

Improvise, adapt, overcome (Panama)

Vi packade ihop våra kappsäckar och travade på stranden bort till piren där båten skulle ta oss över golfen till Golfito för vidare färd in i Panama. Ett bekant ansikte mötte oss på piren. Det var Felix som hade stället bredvid Emilios i Bahia Drake, och som vi fick bo hos de sista två nätterna. Han var nog lika förvånad som vi, men är ju en glad prick så det var lite kul.

Vi visste ju inte riktigt vart vi skulle landa idag, men en bit in i Panama var målet. En halvtimme typ tog båten över och sedan travade vi upp och hittade en busstation. Vi hade tur, det visade sig att det gick direktbussar till gränsen och att vi inte skulle behöva byta i närmsta stad. Perfekt, en halvtimme fick vi vänta och typ 1.5 timmar tog bussfärden till gränsstationen Paso Canoa. En ganska skabbig och rörig sådan, inte för att de brukar vara speciellt trevliga, men ändå. Jag tror vi hade hyfsad tur och lyckades göra allt rätt och i rätt ordning. Det var inte helt lätt och krävde en hel del interaktion med kreti och pleti. Man hade lätt kunnat stövla igenom utan varelse ut-, instämpling eller tull. Eventuella konsekvenserna för det vill i alla fall inte jag ta reda på. Det enda förvånande var att vi var tvungna att visa biljetten ut ur Panama för den otrevliga passdamen. Det kravet har jag hört många gånger, men första gången jag råkar ut för det i immigraton. Nu vet jag ett bra trick för det också...

Nytt land och vi fick direkt tag på en minibuss till närmsta stad David (1.5 timmar) in i Panama. Socamusiken i högtalarna kändes lockande. Vi kom till David tidig eftermiddag och beslöt att stanna över natten och smida lite planer. En taxi från busstationen till Parque Cervantes, som verkade  vara stadskärnan. Vi fick lite tips av taxichauffören och han släppte oss vid ett matställe. Sedan raggade jag upp ett boende och saken var biff. Vi tillbringade eftermiddagen med ett idogt bläddrande i guideböcker och surfande på nätet. Vad i hela friden skulle vi göra närmsta dagarna.

Vi gick och lade oss bara aningen klokare men med några mail och alternativ ute. På morgonen fick vi så en bekräftelse och saken var klar. Vi drar till Karibiska sidan och Bocas del Toro! Otroligt! Det har varit helt borta och det minst sannolika alternativet den sista tiden. Med det beslutet offrade vi däremot det som vi tidigare mest sett fram emot, nämligen ögruppen San Blas och Kuna-indianerna som kontrollerar den, enligt uppgift Maldiviskt paradisiska, ögruppen. Sagt och gjort i alla fall och vi kände oss nöjda med  beslutet.

En snabb frukost på en panaderia(brödbutik med servering) innan vi hoppade på en minibuss de fyra timmarna över till andra sidan. Det blev upp i bergen, in i molnen och kylan, inna det bar ner till kusten och värmen igen och avsläppta i ännu en vägkorsning, i Almirante. En taxi ner till hamnen för att hitta transporten över till Bocas Town, som ligger ute på en ö. Fy vilken skitig och äcklig hamn. Vattnet såg ut som innehållet i en septitank, men jag hade ingen lust att titta närmare för att försäkra mig om så var fallet.

En halvtimmes väntan innan båten, en mycket snabbgåendef med fet utombordare, drog iväg. Först genom mangrove där folk verkade bo i sörjan i hus på styltor över "vattnet" och med trädstamskanoter som fortskaffningsmedel. Men efter en långsam inledning brände vi på och lämnade eländet bakom oss. Framför oss öppnade sig istället det friska havet och när vi efter en kvart närmade oss Bocad Town flög vi fram över sandgrund med kristallklart vatten, som taget ur den bästa av resebroschyrer. Underbart!

Bocas Town har väl sin charm men kan nog bäst beskrivas som "shabby". Dock känner man de Karibiska vibbarna på nåt sätt och att man är en bit ut i havet. Vi tog en lunch på The Reef, en restaurang över kristallvattnet, och ringde damen vi skulle bo hos för att bli hämtade. Alla ställen i Bocas del Toro ägs av utlänningar, vilket är ett av skälen till att vi inte vill åka dit från början. Men nu hamnade vi här ändå och hos ett holländsk par som flyttat ut och startat en restaurang med rum på Playa Bluff. Det visade sig vara väldigt off. 4-hjulsdrift krävdes för att komma fram till deras ställe. Jättefint läge, vilt alldeles i kanten av en fin regnskog och en fantastisk strande där de otroliga leatherbackssköldpaddorna lägger ägg nån tid på året. Men - stranden går normalt sett inte att bada på pga farliga undervattensströmmar.

Så, kul, här är vi. Elen är solcellslagrad, vatten är regnvattensamlad, bara mobiltelefon, ingen internet, det är en timme till närmsta badbara strand och det kostar 12U$ enkel att åka till stan. Vi kan alltså inte komma i kontakt med någon och vi kan inget göra utom att titta på havet. Allt är OK utom att det inte går att bada plus att vi behöver internetkommunicera för vår närmsta planering.

Men de har två tjejer på 4 och 6 år så Ellinor har en lekkamrat, och så har de en jättefin trädgård med en massa coola grodor (pilgift och annat) samt en sengångare som bor alldeles utanför tomten. Ellinor och Alice lekte från första stund, Elias var med i början och emellanåt fick Anouk vara med. De leker otroligt bra men vi fattar inte hur de kommunicerar.

Som tur var hade vi bara två nätter här. Det känns faktiskt som man är långt från Panama med dessa Holländska värdar. Det är ett jättefint och bekvämt ställe men de lägger inte krut på Panamakänslan. "Stayin Alive" istället för karnevalsmusik och, såklart, många holländare gör att det mer känns som Holland. Med hjälp av bartjejen lyckades vi fixa ett rum på en ö mitt emot Bocas Town de sista två nätterna, så det blir 2+2.

Men dagen efter beslutade vi oss i alla fall för en utflykt till den "fantastiska" stranden med snorkling en timme bort. Det var en fin promenad med havet en bit på ena sidan och skogen på den andra. Vi känner oss nästan hemma i regnskogbiotopen nu. Många av fåglarna kan vi namet på och ögonen söker vant i buskarmoch träd. En "Jesus-Christ"-basilisk var nog det mest upphetsande som vi såg.

Stranden och lagunen då? Hmmm, ja inte var det så fantastiskt som Heike beskrev det. Lite grumligt pga vågor så inte blev det någon bra snorkling. Men vi fick en härlig heldag på en egen strand med bra pooler att bada i. Det var tom så lungt och avskilt att vi vågade oss på att näcka. Inte en människa såg vi på hela tiden. Apropå näcka så är det inte ovanligt att man möter spår om myten om den svenska synden. Efter att sett en del av de filmer som gjordes på sextiotalet så är man inte förvånad. Jag tänker närmast på "Nyfiken gul" och "Hon dansade en sommar". Anekdoten här är att i en guide som omnämns en strand p Stilla Havssidan som heter "Playa de las Suecas" vilket närmast betyder "Svenskornas strand". Stranden är populär bland nudister.

Hemma igen så hade en sengånare segat sig ner för ett träd alldeles utanför tomten. Det var allmän fotostund och kul att även Anna och barnen fick en närkontakt. Jag hade ju det i Nicaragua. Denna blev dock ett snäpp vassare, då en liten söt unge klamrade sig fast på magen.

Den härliga dagen, sengångaren och sista kvällen på stället "firades" med Pina Colada. Och det var dags att förbereda packning igen...

Party animals (Costa Rica)

Fästingar, ja, det har vi plockat en masse. Den senaste alldeles nyss. Känns som hemma i skärgården nästan. Speciellt Elias har fått ett otal, men enligt lokal utsago är inga sjukdomar förknippade med dem.

Tillbaka i Drake. Alldeles innan bussen skulle gå blev vi avvinkade av ett par röda aror (Scarlet Macaws)  från ett träd i höjd med där vi väntade i Drake. Otroligt vackra fåglar - och förvånansvärt stora!

Bussresan sen gav intressanta 2 timmar. En dålig grusväg genom djungeln som bara är öppen under torrperioden några månader per år. Gick två gånger per dag, 4 på morgonen eller halv två på eftermiddagen. Heh, vi tog den sena. En flerhjusldriven Toyota Hiace med plats för ca 20 pers och avgasrör ovanför taket. Det behövdes för ett par gånger fick vi köra ner i vatten då vi korsade floder. Intressant för att vara kollektivtrafik, och man förstår att det inte funkar under regnperioden.

Men, resdamm, börjar förstå innebörden av begreppet. För att stå ut med hettan måste fönstrena vara öppna, men eftersom vägarna är snustorra yr det in damm. Vi var så smutsiga när vi kom fram att det var bara att hoppa in i duschen och peta ner alla plagg i tvättkassen. Sista milen till Puerto Jimenez åkte vi med en pickup. Bussen gick bara till La Palma, så jag dealade lite med en snubbe.

Cabinas Jimenez, rum med pool, barnen blev överlyckliga. Jättefint rum som blev lite för bra då det var det sista lediga. Men vi skall bara sova två nätter och ladda för att skjuta in oss i Panama. En ganska ball liten håla, till för bara drygt 20 år sedan en klassisk guldgrävarstad. Men sedan det blev park förbjöds guldgrävningen och nu är väl turismen störst. Naturen är mycket nära här då staden ligger avskilt vid kusten och i kanten av parken Corcovado. Vi gick t ex bort till en flodkrök alldeles runt hörnet och där fanns mängder av krokodiler, en del rätt stora. Det var på gränsen till för nära kontakt faktiskt. De fantastiska röda arorna yr i mängder runt huvet här. Ja, papegojor, parakiter och annat dylikt med för den delen. Ett himla oväsen.

Vi gick och handlade frukost och lunch för dagen efter i en mataffär. Vi har kylskåp på rummet så vi passar på att utnyttja det och tjäna in lite. Dagen efter tog vi det lungt, trots allt som finns på menyn här. Hade varit riktigt kul att stanna ett tag, det skulle verkligen inte vara något problem att fördriva en vecka eller så.

Men dagen efter fick barnen bada i poolen på förmiddagen, sen tog vi en tur på byn. Lämnade in lite tvätt, kompletteringshandlade och barnen köpte lite souvernirer. Elias en riktigt schysst och äkta pilbåge och Ellinor en rosa klänning med en kolibri. Ja, vad skall man säga, de är för egna pengar så de måste ju få välja själva. Skyll inte på mig.

Efter en frukt- och macklunch passade vi på att låna två kanoter när tidvattnet var högt. Paddlade bort till en strand och badade lite, sedan hem igen. Inte så mycket mer kul den dagen, skönt att bara hasa omkring lite. De röda arorna flaxade, for och lät hela dagen. Upphör inte att imponeras. En halvdassig Ceviche på en fiskrestaurang avslutade kvällen sedan var det hem och packa igen för vidare färd nästa dag. Min termometer uppvisade för övrigt 29 grader kl 20 på kvällen. Typ varmt...

Puerto Jimenez har verkligen aldrig funnits som något alternativ någon gång, men vi har trivts väldigt bra på Osahalvön. Alla planering har krackelerat och jag gav upp så Panama fick betala med två nätter. Vet varken ut eller in längre. Känns som allt som man var som mest sugen på hemma har fallit ifrån av olika anledningar. Just nu känns det inte som vi kommer att komma till karibiska sidan ens. Det sörjer jag mest, hade längtat efter de rytmerna. Just nu har jag alltså givit upp och vi försöker ta oss in i Panama i morgon så ser vi vart vi hamnar eller hur långt vi kommer.

Djungel omigen (Costa Rica)

Otroligt att av varenda människa och institution man frågar levererade alla olika tider för när bussen söderut skulle gå. Tror jag fick varje helslag mellan 5 och 13 samt några halvslag. Det enda som kändes säkert är att det bara är två bussar som går. Som tur var slapp vi få reda på svaret. När jag pressade vår värd på Bungalows Ballena om han var säker på att det gick en buss kl 9 så erbjöd han oss skjuts eftersom han ändå hade ett ärende i närheten. Jag kan svära på att det inte gick en buss som han sagt, och som vi tänkt chansa på, eftersom vi åkte efter 9 och inte körde om nån.

Ytterligare en mycket vacker kustfärd ner till Palmar. Dock missade vi anslutningsbussen till Sierpe, där vi skulle ansluta igen men denna gång med en båt. Det fick bli en taxi för att inte missa den. Sista färden gick genom palmoljeodlingar och en del banan. Palmoljan, African oil, är ingen rolig gröda för jorden fick vi lära oss i Rio San Juan i Nicaragua. Bojkotta palmoljan, den smyger in både här och där, ofta dold som "vegetabilisk olja".

En stunds väntan i Sierpe innan flodfärden ut till kusten i en båt med typ 20 passagerare och utombordare. Redan inne vid bryggan såg vi en stor krokodil som simmade omkring på jakt efter liv. Färden ut till Bahia Drake var en höjdare, regnskogsfloder har något äventyrligt över sig. Det kanske är vetskapen om allt som döljer sig bakom den gröna, ogenomträngliga väggen. Kanske bidrar också de ljud som sipprar igenom till att kittla fantasin.

Vi fick i alla fall närkontakt med krokodil liggandes på flodbanken, en stor iguana som betade på en gren och två sorters apor (white-throated capuchin och spider monkey). Sista sträckan, strax innan det blev hav åkte vi rätt igenom ett enormt mangroveträsk, tätt in i smala kanaler. Har aldrig sett ett så stort område med mangrove och heller inte trängt så djupt in. Det är inte svårt att se mangrovens storhet i hur den tråcklar fast kustens jord, samt vilket skydd den kan ge en massa arter, t ex som barnkammare åt fiskyngel. Hugg ned den till förmån för jätteräkor och kusten ramlar ut i havet och kontaminerar det samt fiskarna förlorar sina dagis. Bojkotta jätteräkorna.

1.5 timme tog färden för att sluta lite guppigt på havet och sedan en "wet-landing" på stranden i Drake. För att inte bli strandsatta i "one of the more remote and stunning places in Costa Rica" hade vi förbokat ett rum. Ett riktigt kanonrum, om än ganska basic, högst upp på en kulle med en kanonutsikt över hela Drake Bay/Bahia Drake. Våra värdar var av exakt den typ som vi hela tiden söker och som helt klart uppfyller kravet om responsible travelling. Mamman äger marken och lagar mat, sonen Emilio sköter ruljansen, sonen Elbert är guide på många turer, t ex nationalparken Corcovado där pappan jobbat som ranger i över 30 år. Övriga släkten levererar fisk etc, etc. Helt perfekt och det känns jättebra att vara kund och stödja det närproducerade. Och de är riktigt duktiga och levererar verkligen.

Drake är minst sagt en liten avlägsen håla med flodförbindelse åt ena hållet och enbart en dålig grusväg, som bara är framkomlig några månade per år,  åt andra hållet. Stranden är inte helt rekommendabel att bada på även om det nog inte är några större problem. Några grannar såg även en krokodil i vattnet på en morgonpromenad, vilket inte direkt uppmuntrar. Efter ca 20 min skogspromenad öppnar sig dock en lång kust med ett otal härliga små stränder där man utan problem kan tillbringa en dag. Vi skyndade oss bort för att hinna med några dopp innan solen skulle försvinna. En kakafoni av ljud på promenaden genom skogen och en tung stigning sög musten ur oss i den mycket fuktiga hettan. Några härliga dopp i stora vågor hann vi i alla fall med. På hemfärden hade solen nästan gått ned och kakafonin i skogen bytts ut mot ett veritabelt dån. Man undrar ju hur cikadorna får till det.Humoristiskt högt var det i alla fall och man behövde nästan höja rösten för samtal.

När vi kom tillbaka och satt och skattade vår lyckliga stjärna som mest för kanonrummet på kullen med den fantastiska utsikten, kom Emilio upp med "bad news". En dubbelbokning där en agent som bokar upp honom mycket i lågsäsong (med en arg kund på plats) i ena ringhörnan och vi i den andra. Dealen han föreslog var att vi skulle bo kvar två nätter och sedan fixar han något annat de andra två. Problemet var bara att mycket var bokat just nu. Luften gick ur oss, vi som var så himla glada för detta och såg fram emot fyra lugna dagar. Efter många turer så löste det sig inte helt förrän kvällen följande dag. Ett ganska likvärdigt rum hos grannen blev avbokat och vi fick ett bättre rum men med sämre utsikt.

Emilios familj fixade middag och det ingick t.o.m ett glas vin samt efterrätt. Vin har vi inte druckit sedan vi lämnade vintern, i mitt fall över en månad. Emilio och Elbert har tidigare jobbat på lyxigare hotell samt kryssningsfartyg så de har lite koll. Sen slutade kvällen och vi somnade i vår lilla hytte på kullen med myggnätsbeklädda väggar. Vågorna brusade den bästa av vaggvisor och vi kunde kika ut på stjärnorna tills ögonlocken föll ihop.

När vi vaknade var det sanslöst fuktigt. Det kändes som fukten trängt in överallt och allt hade en liten, mer eller mindre, blötaktig hinna över sig. Det var tydligen ändå ingenting mot hur det är under regnperioden. Vi gjorde dagen till en strandhoppardag neråt kusten. Vi hikade väl nån timme totalt och passerade ett antal tomma och fina små stränder innan vi slog ner våra pålar för några timmar. Det blev en heldag vi stränderna med banan och bröd till lunch. Och äntligen fick vi se Scarlet Macaws. De är de allra största papegojorna, nästan helt röda förutom lite blått och gult, och hela 80 cm långa. De syns faktiskt lite av och till här i Drake. Magnifika är de i alla fall.

Nästa sag var det dags för en djungeltur igen och denna gång till hjärtat av Nationalparken Corcovado. Klockan 4.25(!) då vi hade samling 4.45 för avfärd kl 5. Vi var även tvugna att packa ihop all vår packning då vi ju skulle byta hotell under dagen.

1.5 timmes båtfärd som började i nattmörker och slutade med att solen tittade oss i ögonen precis över horisonten när vi "wet-landade" på stranden en bit ifrån Sierna ranger station. Eftersom vi hade barnen fick vi Elbert för oss själva och en egen tur i skogen. Vi måste gått totalt nästan 4 timmar fördelat på två ronder. Stor eloge till kidsen som utan gnäll kämpar på. De ligger tom före oss hela tiden, hack i häl på guiden - som är lika impade de. Både Elbert och även Nelson i Rara Avis sade nästan samma mening -"Do they never get tired?"

Äntligen en torr regnskog så det gick bra att hika med gympadojjor. Det var en s.k. "secundary forest", vilket innebär inte lika ball skog men mycket mer synligt liv. Vi såg massor med fåglar (inte så mycket nytt och spektakulärt), insekter, en kajman, lite grodor, och så. Men det bästa av allt en halvsovande tapir! Tapiren är centralamerikas största djur med över 200 kg. Coolt och ett riktigt bra klimax i slutet av sista turen.

Sedan macklunch och hemfärd. Nu hade det blivit duktigt varmt och fuktigt, så det var en befrielse att komma ut på havet. Trötta efter den tidiga uppgången slappade vi sedan i vårt nya hem. Samma koncept med en familj som bor och jobbar i hotellet. Tidig läggning laddade för en snorklingstur, med uppgång 6:20, nästa dag

Snorkelturen till Cano Island med Emilio var sista dagen i Bahia Drake. Hans fru och barn följde med och vi släppte av dem på en strand halvvägs. Sonen följde med till ön för snorklingen. Det var en mycket bättre snorkling än uppe i Uvita, men nog ändå inte bättre än medelgod. Hyfsat klart vatten, ok med fisk(ganska stora) men inte så extremt bra korall. Härligt att snorkla förutom att det var mycket krångel med Ellinors cyklop eftersom hon fick låna ett halvdassigt vuxencyklop. På tillbakavägen till fastlandet körde vi in i en flock delfiner igen. Ingen val dock som vi hade hoppats.

Sen blev det en kort hike till ett vattenfall vid San Pedrillo ranger station i Corcovado för ett uppfriskande bad innan picniclunch. Tukanerna hördes på avstånd men ville inte visa sig. På hemvägen passade vi på att ta ett sista bad på den fina stranden där Emilios familj var. Sista ljusa timmarna, medan temperaturen sjönk till dräglig, tillbringade vi på hotellets uteplats, en plattform med tak, hängmattor och fantastisk utsikt över bukten.

Uvita Whale Tail (Costa Rica)

Den otroliga stranden i Uvita, även kallad "Moses passage". Snodd bild från the net.

Jordbävning, knölval och färsk mjölk (Costa Rica)

Nej, bussen var kass. Jag längtar efter gamla goa  "chicken-buses" som är kassa på riktigt. Men för att börja från början så startade dagen mer spännande än så.

Strax innan kl 5, just när vi blivit väckta för vår tidiga avfärd, började rummet skaka rejält och man kände sig helt plötsligt som den lilla skit man är här på jorden. Yepp, inget tvivel, det var en jordbävning. Faktum är att det knakade och skakade betänkligt i väggar och väggfästen. Hann precis  börja fundera på hur man borde agera när det ebbade ut. Skulle gissa att det varade ca 30 sek totalt. Det var lite ståhej på radion om det senare och vi kollade upp på nätet sedan. 5.7 på Richterskalan 7 mil söder om oss. Men barnen sov tyvärr igenom det.

Bussen, ja, varmt och jävligt som nere hos han med hornen. Bussen tog inte den snabba vägen som jag tänkt utan kustvägen. Typ 1 timme längre än det borde ta, men vi slapp byta och fick en otroligt fin väg. Höga berg, djupa dalar och en härlig kust. Vi blev avsläppta i en, bokstavligt talat, dammig vägkorsning i Uvita. Now what? Som tur var fanns en restaurang som vi travade in på och beställde lite lunch. Samma gamla meny som den senaste månaden; Stekt fisk, kyckling eller kanske kött. Och ris, pommes och bönor. Medan vi väntade började jag höra mig för lite och gick en kort rekognoseringstur. De dröjde inte länge innan det fanns tre upplägg. Ett kasst, ett OK och ett dyrt(men prutat) med pool. Jag blev nedröstad, det blev det med pool. Kassan sinar...

En bungalow med sovrum, bäddsoffa och kök. Det visade sig sedan att vi än en gång var helt ensamma på stället. Vi har en snirklig och utsmyckad pool, med en liten (men snabb!) vattenrutschbana, helt för oss själva. Nu har vi ju inte åkt till kusten i tropikerna för att bada i en pool, men som komplement kan det kanske vara OK emellanåt. Så vi började med att gå bort till stranden, som visade sig vara nationalparken Parque Nacional Marino Ballena. Vuxna måste betala en dagsentre för tillträde. Helt OK eftersom belöningen är en av de vackraste stränder jag sett. Så långt ögat når ser man en ganska mörk strand, ett hav och en och annan människa - men nästan folktomt. Stranden kantas av palmer, tät skog och bakom den en grön vägg, en bergsrygg som dramatiskt skjuter upp i skyn. Om tidvattnet inte är för högt exponeras också en strand rakt ut i havet som slutar med en klippformation. Från luften ser det ut som stjärtfenan på en val. Kallas för "the Uvita Whaletail" (eller ibland "Moses passage"). Riktigt ballt!

Den mörka(oftast) sanden mot palmerna, den gröna fonden och stranden som skjuter ut i havet. All under överinseende av luftens pirater, fregattfåglarna (släkt med våra labbar) och pelikanpatrullen. Magiskt. Och det ljumma, varma, härliga, goa Stilla Havet. Man badar tills man tröttnar, inte för att man fryser. Problemet är bara att barnen aldrig tröttnar. De kan vara i hur länge som helst och leka och springa i vågorna. Så härligt att se den outsinliga glädjen som bara vatten kan ge. Eeehh, och Wii...

På vägen hem från stranden försökte vi få syn på krokodilerna som lever i floden som mynnar ut i stranden men utan resultat. Varningsskylten vid entren lockar ju. Sedan gick vi till en affär och köpte lite mat. Vi beslutade oss för att äta hemma dagarna här nu när vi har ett så schysst kök, och vila lite från standardmenyn. En juicemixer fanns också!  Äntligen kan man köpa lite av alla härliga färska frukter och fixa vår egen juice. Så en stor vattenmelon, en enorm ananas och mango slank ner i matkassen.

För en gångs skull är man på rätt plats vid ganska rätt tillfälle. Oftast är det ju inte den veckan man är på plats som det är mangosäsong, sköldpaddorna kommer upp på stranden och lägger ägg eller manta ray passerar utan annan tid på året. Dock i Uvita är det viss knölvalssäsong dec-april med en hyfsad chans att få se val. Så vi bokade en "Whale & Doplhins" tur med lite snorkling till nästa dag.

Sen eftermiddag/kväll bodde barnen i poolen och till lunch serverades pasta med skinksås. Stor succe, nästan som hemma. Och inte minst smakade mjölken bra, vilken lycka!

Ny dag, nya möjligheter. Skulle vi få se en knölval eller ej. Dagen innan hade de inte gjort de men fyra dagar i rad före det. Vi var ca 10 pers i en båt med gottmom utrymme. Allt kändes seriöst och de visade respekt för djur och natur. Vi åkte runt ett tag och det dröjde säkert en timme innan vi i alla fall kom in i en flock delfiner. Det är ju alltid en speciell känsla med dessa djur. Sedan dröjde det säkert en timma och några enstaka delfiner till innan vi fick se skymten av en val som dök och försvann. Mäktigt, men lite antiklimax. Skulle den komma upp igen eller skulle vi tappa bort den? Det tog säkert en kvart innan vi fick en show till och sedan ytterligare en kvart i,nnan den tog ett mäktigt farväl, med en snygga stjärtvisning, och försvann. Magiskt, mäktigt. Som en extra bonus simmade en stor sköldpadda förbi just som vi skulle till åka och snorkla.

Snorklingen var knappt medioker. Vi såg väl några av de vanliga fiskarna, men av korallerna var det inte mycket som var levande. Tycker det börjar bli legio nu och man måste ofta långt ut till havs för att hitta fina rev. Troligen mer giftiga sediment med spår av människans dagliga värv som är orsaken, mer än globala uppvärmningen. En snabb, ovetenskaplig analys som kanske är helt fel.

Ändå kul att snorkla, man ser ju mångdubbelt mer än i Svedala och det är ju alltid fint med färgglada fiskar. Även om harmonin i snorkling kanske inte riktigt är närvarande när man har barn med. Alltid är det någons snorkel eller cyklop som läcker. Trots det är nog snorkling en favoritsysselsättning med barn.

Eftermiddag vid poolen och sedan gick vi ner till stranden för solnedgångsbad. Otroligt vackert och häftigt och väldigt lite folk på hela den stora stranden. Den enda smolken var att Ellinors cyklop slets av i en våg och försvann. Inte helt bra då det var barnstorlek och inte så lätt att få tag på härnere. Och vi hoppas på fler bra snorklingar.
Sista dagen slappade vi. Strandförmiddag fram till lunch, sedan pooleftermiddag och så avslut med solnedgångsbad på stranden. Barnen var i vatten från 9 på morgonen och till solnedgången. Vi tvingade dem att vara inne kl 1 - 3 för lunch och avhållsamhet från sol. Det är mycket hett och solen bränner rejält.

I morgon bär det av till Bahia Drake, också det med stora förväntningar. Dock har vi en tid att passa för en anslutande båt i Sierpe och alla här säger olika om när bussen går. Så just nu är det ett litet orosmoment.

Brunsås och huvudstad (Costa Rica)

Att sitta långt ute i en regnskog i hjärtat av Costa Rica och få, på bruten engelska, höra hur fantastiska IKEAs köttbullar är känns minst sagt lite underligt. En av Ticosarna som kom hade en dotter i Miami och var helt lyrisk. Tja, vad svarar man på det? Awesome?

Nerfärden gick som en dans och solen sken från en klarblå himel. Vi gick första timmen och tog traktor de tre sista. Kunde liksom inte slita oss riktigt. En ny grön huggorm mötte oss halvvägs och man inser hur nära man balanserar till katastrof och aldrig skall greppa en gren. Ändå inträffar det förvånansvärt sällan.

Men denna traktorfärd är inte att leka med, även under bra förhållanden (ny info, det regnade 102 mm den dagen vi åkte upp). Om jag hade en top 10-lista på värsta resorna så hamnar nog uppresan här som nr 1 och nerresan som nr 2. Men det var det helt klart värt.  Jag var dock lite bekymrad att landa i en inte så säker storstad som San Jose på sen eftermiddag utan hotellrum. Det slutade med att det ordnade sig via traktorns comradio. Ja, det var ett nytt sätt att fixa rum men det ordnade sig ju. När vi kom ner till Las Horquetas var det skönt att göra sig av med geggiga stövlar och packa ner leriga kläder i tvättpåsen. Vi bjöds på färsk frukt av den otroligt schyssta traktorchaffisen innan vi även fick skjuts den korta biten till busshållplatsen. Ibland lönar det sig att ha barn med sig. De ömsom charmas och ömsom tycker synd om tror jag.

En snabb lunch på restaurangen bredvid busshållplatsen innan vi intog väntläge. Hann precis börja misströsta när San Jose-bussen dök upp. Till vår smala lycka fanns sittplats. Men de är för hemska dessa bussar. Snikvarianten av moderna bussar (för 20 år sedan) utan AC gör det fruktansvärt varmt och obehagligt, nästan plågsamt. Men vi kom fram i alla fall och tog en taxi till hotellet utan att bli rånade på den ökanda bussterminalen.

Kaps Place var väl inte i vår smak men funkis för två nätter. Ambitionen i San Jose var bara att ordna för en tripp till kusten samt försöka besöka vårt fadderbarn på SOS Barnbyar en bit utanför San Jose. Trötta  på ris och bönor firade vi återkomsten till civilisationen med en Pizza Hut-middag innan vi stupade i säng.

Söndag blev ett besök downtown. Kunde vara vilken storstad som helst i Europa och därmed rätt ointressant. Men det är skönt när man varit lite offpist några dagar. Självklart hade bussterminalen, där vi skulle köpa bussbiljetter, flyttat när vi traskat halva dan. Den låg numera i andra änden av staden. Så det blev taxi för att fixa det och sedan lunch downtown. Barnhemmet verkar tyvärr skita sig dock, vi får inte tag på dem. Riktigt synd men vi måste dra härifrån känner vi. Vi varken bor bra, trivs i en storstad eller har tid att vänta.

För övrigt otroligt civiliserat här i Costa Rica. Bredvid busshållplatsen i Las Horquetas fanns en papperskorg att slänga skräp i. Jag tror aldrig jag stått vid en busshållplats med bänk och tak i nåt latinamerikanskt land i en liknande håla nånsin. Jag har definitivt inte behövt passa en busstid och definitivt inte kunnat slänga mitt skräp i en papperskorg. I  San Jose kunde lokaltrafiken vara vilken stad som helst. Hållplatser, hyfsat moderna bussar och med priset på framrutan. Och inga utropare/inkastare. Det sjuka är att ordningen gör det hela så mycket svårare. Man måste ha tidtabeller och förstå vad olika rutter och destinationer betyder. Nästan enklare faktiskt att säga till en inkastare vart man skall och bli stuvad eller pekad. Och på stan idag var det mycket söndagsstängt, inte minst när barnen och jag skulle äta middag (Anna kände sig inte helt kurant). Det var rackarns bökigt att hitta nåt öppet ställe och få nåt i magen. Det blev för övrigt knappt drägligt.

I morgon bär det av till Stilla Havskusten och Uvita. Ren magkänsla då det finns väldigt lite info och inte träffat någon som varit där. Men stämmer min känsla och planerna går i lås kommer det bli kanon så förväntan är stor. Lite orolig för hotellsituationen bara. Det enda vi har just nu är bussbiljetter med en tidig avgång i morgon bitti kl 6. Ca 6 timmar skall bussresan ta, hoppas det blir en dräglig buss.

It's a jungle out there (Costa Rica)

Tarantellor och Ticos (Costa Rica)

Vad fort man boar in sig och kommer in i rutinerna. Känns som vi varit här en vecka. 7:30 frukost, 8:30-10 förmiddagshike i skogen, 13:00 lunch, 15:00 eftermiddagshike, 18:30 middag.

Vi tog en tur uppåt floden på förmiddagen, inte mycket nytt på djurfronten. Picknickade lite på stenar med det forsande vattner omkring oss och åt vattenmelon och ananas. Insöp lungnet och avskildheten. Nelson plockade lite nya löv till Morpho-larvarna och Ellinor hjälpte till med fjärilsuppfödningen när vi kom hem. Lite kolibrier och kortspel sen gick vi och badade vid vattenfallet.

Eftermiddagshiken gav inte heller så mycket nytt, vi smög lite på tvättbjörnarna vid komposten och vittjade fjärilsfällorna. En blå Morpho blev som släpptes in till de andra blev resultatet. På eftermiddagen upphörde vår ensamhet då en grupp 10 Costa Ricaner(Ticos), utrustade till tänderna, anlände. Vi fick dock fortfarande ha vår guide för oss själva då Carlos tar de spansktalande.

Lite mer liv i luckan till middagen. På eftermiddagen gjorde vi en egen liten natthike. Det skulle jag aldrig trott vi skulle våga göra efter första dagen, då vi var på, helspänn hela tiden. Vi letade upp ett Tarantellabo som vi sett under dagen. Och nu på kvällen hade den kommit fram bättre. De är faktiskt rätt coola. Den gröna huggisen var borta men vi hittade ett gäng andra spindlar och grodor. Inget sensationellt, men det blev riktigt kul eftersom  vi var ute själva i mörkret med våra ficklampor bland alla dessa djur.

Så då är våra dagar räknade här. Det finns en handfull ställen man bott på och personer man möter som för alltid har ett utrymme i ens hjärta. Riva Avis och vår gude Nelson har parkerat och jag kommer i mina tankar återkomma i många, många år till båda dessa. Ett unikt och fantastiskt projekt på ruinens brant och en fascinerande person och ett öde.

Med viss bävan ser vi an mot vår traktorfärd ner i morgon och hoppas på bättre förutsättningar. Vi skall till huvudstaden San Jose så kort som möjligt och försöka förbereda för en tid på Stilla Havskusten, med förhoppningsvis stränder, bad och snorkling. Ett orosmoment har dykt upp och det är att gränsen till Panama har stängts pga oroligheter där, så just nu är vi avskurna från vår hemresa. Men det löser sig väl på nåt sätt, bara det inte sabbar vår tillvaro alltför mycket. Vi har ju gått över brinnande gränser för...

Efter regn...(Costa Rica)

...kommer sol. Det regnade halva natten, men på morgonkvisten ljusnade det något, och lite senare på dagen bjöds mest sol. Vi vände ut och in på våra ryggor och spred ut oss över övervåningens hela härliga balkong. Lite underligt att vara helt själva.
Frukost och sedan en guidad tur med Nelson på ca 1,5 timmar. Vi sprang nästan direkt på en supergiftig grön huggorm. 4 timmar från bettet till graven om man inte hinner till sjukhuset i San Jose. Nelson lovar att vi kommer in på 45 min med helikopter, så det är förhoppningsvis safe. En tvättbjörn och en superfin färgglad fågel visadensig också. Sedan fick vi se hans egna orkideprojekt samt en liten fjärilsuppfödning (blå morphar och great owl) som han pysslar med som  nån form av utplanteringsprojekt. Det är hårt jagade av lokalbefolkningen då de betalar bra.

Efter den turen gick vi och badade i det närbelägna vattenfallet. Verkligen supervackert, idylliskt och som sagt inga andra där. Skönt att lapa lite sol efter gårdagens ångest. Eftermiddagen var lugn och skön med mycket slappning och läsning. Många och långa stunder satt vi bara i trädgården och tittade på alla kolibrier som far runt som skottspolar för att pollinera alla blommor. Tittar man på dem känns de mer som insekter(humlor) än fåglar i sitt beteende. Elias och jag jagade de med kameror, men det var inte lätt.
Kl 3 bar det iväg på regnskogstur igen. Lugnt och harmoniskt kunde vi vår lilla grupp smälta in den fantastiska skogen. It's a jungle out there. Vi sprang på en av de mytomspunna pilgiftsgrodorna. Så vacker, alldeles klarröd med svarta byxor. Strawberry poison dart frog. Vi såg även färska spår efter tapir, som är det största djuret i Centralamerika med sina 200  kg. Men regnskog är oftast mest grönt, men fantastisk att vara i. En och annan röd blomma.

Varsin lervurpa råkad barnen ut för, men i övrigt var de fantastiska. Inget gnäll, utan mestadels på hugget och med kamerorna i högsta beredskap. Över förväntan. Maten däremot är det inte lika bra med. Vi får typisk Costa Rica mat här, vilket innebär alltid svarta bönor och ris (även till frukost)  med något komplement. Kyckling funkar ju men är det något annat, typ grönsaksaktigt som de aldrig prövat är det svårare.

Original är minst sagt en benämning som passar vår käre guide Nelson. Biolog med ett brinnande engagemang för sin skog. I 7 år har han bott här nu och lämnar bara när han absolut måste. Typ tandläkaren och så. Här finns bara temporär el, ingen internet och bara satellittelefon. När det inte är några gäster här, t ex i lågsäsong, tar han sin kollega Carlos och går ut på expedition längre in i skogen. Där hakar de , mha klätterutrustning, upp sina hängmattor högt upp i trädkronorna och övernattar där - som aporna.
Vi avslutade kvällen med en natthike på jakt efter ormar, insekter, grodor och spindlar. Vi hittade tyvärr bara samma orm som på förmiddagen men  mycket spindlar och grodor. Inga mer pilgifts men en superhäftig glasgroda. En härlig dag var till ända och vi somnade ovaggade,  omgivna av regnskogens alla ljud.

Makes a good story (Costa Rica)

Jo, uttrycket "makes a good story" vet barnen vad det betyder nu. Jag förklarade att när nåt känns riktigt jävligt kan man alltid fundera på om det blir en bra historia av det efteråt. Just idag hade vi några timmar av den sorten, och jag är inte säker på att det är slut än.

Dagen började bra, vi myglade genom att bli åka taxi de två timmarna till byn där traktorn skulle gå upp till Rara Avis. Det känns aldrig bra när det finns möjlighet till vanliga bussar. Men denna gång var vinsten för stor för att låta bli. Vi hade behövt gå upp 4 på morgonen för en osäker busskombination eller bytt stad och hotell dagen innan.

Det började halvdassigt med att vi varken fick någon frukost eller matsäck med oss. Men taxichaffisen var av den reko sorten så han hjälpte oss med lite shopping på vägen. Frid, fröjd och på spår igen. Sedan traktortransporten, som först skulle ta 3 timmar och avslutas med en ytterligare timme guidad hike i prime regnskog.

Traktor med släp alltså och vi var de enda passagerarna. Började OK, lite skumpande genom kultiverad mark. Gradvis ökade regnskogen och på slutet var det tät, fin och orörd gammal skog. Vi såg Tucan, papegojor, örnar och inte minst den underbart vackra blå morph-fjärilen som är nästan 8 cm lång. De kom någon skur eller ett par de första timmarna, vilket är helt normalt i en regnskog. Men de sista 2 timmarna fullkomligt vräkte det ned. Vi på släpet med tak och nyköpta regnponchos som ramlade isär.
Och vägen. Helt osannolik. Helt obeskrivbar. Trots en traktor av modern sort var det ett otal antal gånger som man undrade hur de tänkt. Det kan aldrig gå. Och några gånger körde vi faktiskt fast. Och man funderade att om inte denna kommer loss, hur gör man då? Det finns ju inget sätt att få hjälp på. Sista 200 meterna av de 3 första timmarna körde vi fast så hårt att vi fick hoppa av i regnet och leran och gå.

Men väl framme efter 4 timmar var vi långt ute i ett reservat i regnskogen, alldeles bredvid en flod och ett vattenfall. Vi växlade med 6 pers som varit där före oss och skulle hem. Nu var vi helt ensamma förutom 2 personal varav 1 biolog och en ornitolog. Agenten som brukade boka deras gäster har blivit uppköpt så just nu finns ingen säljorganisation för stället så antalet gäster är endast 10 procent av normalt liksom personalen.  Vi bor i hotellbyggnaden med 8 rum alldeles själva. Kan bli riktigt bra bara regnet slutar.  Tyvärr fortsatte det hela dagen. De föregående gästerna hade inte haft regn och normalt är det torrt jan-mars! Just nu känns det tyvärr mer som ett lågtryck än en vanlig regnskogsskur.

Vi cocoonade hela eftermiddagen/kvällen försökte hålla modet uppe. Det fullkomligt vräker ner. Allt är fuktigt. Vad har vi gett oss in på?

Ovan molnen (Costa Rica)

Johans sista (halv-)dag chansade vi och åkte upp till Vulkanen Poas, en lättillgänglig vulkan med en av världens största kratrar. Den är i viss mån aktiv och det märks på att det puffar, pyser och osar katt (svavel) där uppe på kanten. Även om det var några år sedan det sprutade upp lava.  Vinna eller försvinna med denna tur var vädret och före kl. 10 var chansen bäst att det inte bildats moln. Så 7.30 åkte vi upp och var på plats vid ca halv 9, i god tid alltså. Men fru Fortuna gav gav oss nitlotten denna dag med ett hånflin.  Nästan komiskt för på kraterkanten var det en vit vägg. Och dessutom svinkallt, ca 15 grader och fuktigt eftersom vi befann oss på 2500 m.ö.h mitt i molnet - och med en rackarns snål vind. Men barnen var taggade och det var kul. Vi gick lite fina molnskogsstigar och letade kolibrier och andra djur. Men fann en ekorre och typ brunfink och brunmes. Men vi var glada ändå och ändå gladare när vi fick hoppa in i bilen och dra oss ned med till varmare nivåer.

Solen tittade fram så fort vi kommit ner från molnet och det var en vacker resa ner med några Kodakstop. Elias börjar bli flitig med kameran och är verkligen med. Ellinor i viss mån också. Vi passerade stora  jordgubbs- och kaffeplantager och kunde såklart inte låta bli att köpa lite jordgubbar. Långt ifrån söta Svenska jordgubbar men ändå.

Avvinkning av Johan och sedan lunch och inköp av vattenmelon och regnkläder. Nästa otroligt spännande äventyr är nämligen ett riktigt häftigt och kommer kräva regnutstyrsel. Vi har nosat upp ett ställe där man får bo långt in i en regnskog, det tar 3-4 timmar med traktor från stora vägen pga det inte finns någon väg dit. Och ingen el eller såna bekvämligheter. Känns som det ultimata regnskogsäventyret och faktiskt lite pirrigt.

Eftermiddagen tillbringade vi på hotellet med pool, melon och jordgubbar. Barnen badade och lekte med familjens hund och hade hur kul som helst med den. Ellinor kunde såklart inte hålla sig ifrån det 1-åriga barnet utan hjälpte (eller stjälpte?) till så fort det fanns en möjlighet.

Men i morgon bitti bär det alltså av, wish us luck...

Reunion (Costa Rica)

La Fortuna blev alltså bara ett kort stopp, normalt sätt skulle man åkt upp till vulkanen Arenal, som fram till 2010 var en av världens mest aktiva vulkaner. Man kunde då se se det röda fyrverkeriet från vulkanen och de röda lavaströmmarna. Men 2010 lade den i stort sett av och nu finns det kvar en hel ort som livnärt sig på detta skådespel. Osis för oss! Vi trivdes inte alls i La Foruna och var glada att lämna redan efter en kväll.

Vi valde att lämna organiserat, då det skulle bli en genväg och samtidgt en vacker sådan. Konceptet var att bli skjutsad i en minibuss till en sjö och ta båten tvärs över istället för runt vulkan, berg och dalar. Det funkade riktigt bra och var samtidigt njutbart. I alla fall båtresan med dess omgivning av vulkanen och bergen understundom insvepta i moln. Riktigt ordentligt vackert och man börjar förstå var regionen drar såna mängder av turister.

Färden gick till Monteverde Cloud Forest, alltså ett av Costa Ricas största attraktioner och ca 1700 m.ö.h. Det var med viss bävan vi tog det modiga beslutat att stoppa där. Höjden skulle göra att temperaturen kanske droppade ner under 20, och att vi skulle behövda gräva djupt i ryggan efter det varma plagget samt zippa benen på shortsen. För att slippa de allra värsta horderna valde vi att hoppa av i St Elena, alldeles innan orten/staden/hålan Monteverde. Det gick ganska bra med boendet, vi fick ett stort rum med en härlig vy, Hotel Vista al Golfo. Vi bokade direkt en nattur i en närbelägen skog med förhoppning om att få se lite djur, fast med bra nedskruvade förväntningar. Efter en lätt lunch på stan och lite slappning på rummet bar det av i minibuss för nattpromenaden. Vi fick en riktigt bra guide, engagerad och kunnig. Skogen var ju inte direkt orörd regnskog utan mer typ bakom fotbollsplanen och nära civilisationen. Ett ganska litet område och vi var en fyra fem grupper som sprang omkring med ficklampor om vartannat. Det kan ju låta lite halvdåligt men det var faktiskt otroligt bra. Vi såg hur mycket som helst t ex tarantella, en grön giftorm på en gren, kolibri som ruvade, sengångare, fjäril med genomskinliga vingar, ödlor, ett antal olika däggdjur av rävstorlek både i träd och på mark, eldflugor, en skalbagge med två inbyggda lampor. Det var ett rackarns spring och liv i två timmar och långt över förväntan.

På kvällen hamnade vi på en bar med mest locals när vi käkade. Det var lördag kväll så det blev tryck på dansgolvet. Och där ligger vi nog i lä hemmavid, för dansa kan de på riktigt. Salsa och merengue typ, med oljade höfter.

På söndagen var det dags att åka igen, vi skulle ju ner och möta la familia på flygplatsen. Det känns lite konstigt i Costa Rica, för i vilket annat latinmerikanst land som helst är det nästan bara att ta sig till busstationen när man skall åka så blir man inkastad i en buss

. Men här fanns det bara två avgångar mot San Jose och man var tvungen att köpa biljetter i förväg för att säkra en plats. Och bussarna är inte de vanliga "chicken-buses" utan mer såna som finns hemma fast av äldre typ och rätt skabbiga. Det sjuka är att det blir sämre så, då det blir så fruktansvärt varmt med massa tyg och fönster med dåliga öppningsmöjligheter.

Men innan vi skulle ta 2.30-bussen bokade vi oss på en regnskogstur där man byggt hängbroar i trädkronorna. En 3 km lång hike genom regnskog med sammanlagt 8 hängbroar på obehaglig höjd. Vi har ju gått i några regnskogar och det blir ju alltid perspekivet nerifrån-och-upp, så att kanske för en gångs skull få apornas perspektiv och värld istället. Vi vågade inte ha förväntningar på detta heller, men än en gång blev vi slagna på fingrarna. Otroligt häftigt och en riktigt fin regnskog och verkligen förstår varför aporna trivs i trädkronorna. Det är ju som ett uppdukat bord jämfört med nere på marken! Men huvva så höga träden är.

Glada och nöjda kunde vi hämta ut våra ryggor på hotellet och hinna med en snabb lunch innan bussen. Men nu började vi få panik för vi inte fixat boende i Alajuela tills la familia kom. Planen var att fixa något hyfsat i alla fall och helst med en pool, det kan är ju kul att få börja lite bra i alla fall. Det vänliga tjejen på hotellet hjälpte oss med några samtal med det var tji. Mitt emot lunchstället fick vi hjälp av några andra men vi fick hoppa på bussen med vetskapen att när vi hoppar av bussen ca kl sju och tre timmar innan familjen landar skulle vi börja leta rum mitt i en stad. Normalt sett inga problem men om man har lite krav och allt hittills varit fullt är utsikten mest råtthål.

Bussresan ner var minst sagt spektkulär. Otroliga "breathtaking views" och otroligt dålig väg. Det balanserar till humor kollektivtrafiken rultar runt på vägar som dessa. Lustigt nog blev vi avslängda utanför flygplatsen istället för Alajuela. Men av någon anledning kändes det inte helt fel. Tyvärr fanns ingen möjlighet till rumsbokning där som det ibland kan finnas. Men jag kunde uppdatera min keps som jag tappat i någon villervalla några dagar tidigare och vi lyckades boka ett rum via en telefonkiosk. I samma veva som rummet bokades kom ett SMS från Anna att de blir fast i Miami över natten. Antiklimax men vi tog en taxi till hotellet och kunde i alla falla pusta ut. Försiktigt pessimistiska även om rummet var perfekt för fem. En snabbrepa på stan för lite mat innan korpgluggarna trillade igen.

Morgonen visade hotellet upp en bättre sida. En liten pool med ett apelsinträd i ena änden och solen från en blå himmel gjorde tillvaron plötsligt mycket trevligare. Hotellfamiljens barn har sovit i spjälsängen i gemensamhetsarean och blev matad där vi andra åt. Kanske lite för familkört, men ändå OK på nåt vis. En lugn frukost i solen på poolkanten i väntan på att planet skulle landa. 11.10 var senaste informationen så vi hann med en liten rekabout innan det var dags för flygplatsen igen. Andra gången gillt för denna gång gick allt som smort. "Finns det pool?" var väl typ första frågan och jag kunde skatta min lyckliga stjärna, för det var på håret.

Ut på stan för lunch med spralliga och hoppande barn. Hade nästan glömt bort hur det var! En eftermiddag vid poolen och apelsinträdet med papegojorna stojjande över huvudet. Blev nog en bra start i alla fall. Vi tog en lunch på stan på ett insmickrande ställe, sedan blev det relaxing bredvid den lilla poolen, apelsinträdet ocb papegojorna. Inbokning av morgontur till vulkanen Poas nästa dag ordnades också. Typ det sista innan Johan åker vid lunch. Men först en schysst avslutsmiddag på ett Peruianskt ställen med hopp om schyssta Ceviches, vilket är något av våra bästa matminnen. Cevichen var väl bra om man tillsatte picantesåsen, men för oss skall en Ceviche innehålla bra med chili. Annabich barnen kroknade snabbt av jetlagen, så Johan och jag passade på att slinka in på en bar på hemvägen. Och det var nog en av de bästa barer jag vart på. Hål i väggen, vardagsrum och rustikt är de ord jag kommer på. 0 trend i alla fall och det kändes rätt att ta i hand när man lämnade i alla fall. Tyvärr ingen Flor de Cana men jag tror Johan var nöjd med Tica-rom som en grand finale.

Lång dags färd mot natt (Costa Rica)

Vi tog en chansning och lämnade Sabalos med 7- istället för 6-båten. Problemet var om vi skulle hinna med förmiddagsbåten till Costa Rica eller ej. Olika bud från olika människor, men det gjorde att vi hann med en frukost innan vi åkte. Nu var det ju så att 7-båten dök upp en kvart tidigare, vilket orsakade vild panik hos två intet ont anande gringos. Jag sprang iväg med all packning på trekvart - och med tandborsten i munnen. Såg nog lite komiskt ut, men Julio skjutsade oss över och vi hann i alla fall. Och det gick bra att spotta över relingen :)

I San Carlos försökte vi reda ut hur det skulle fungera att ta sig till Costa Rica sjövägen, dvs båttider, pass etc. Spansknivån sätter ju en del käppar i hjulen, men det var inte så bökigt. Efter över en timmas köande till passkontrollen/båtbiljettförsöljningen fick vi sota för vår sköna frukost. Med en persons marginal missade vi förmiddagsfärjan och modet sjönk som en sten. Vi såg den försvinna i fjärran tillsammans med skärvorna av dagens planering. Och det var lögn i h-e att luska ut när nästa gick. Hur många man än frågade fick man olika svar mellan kl 11 och 14. Så det var bara att sätta sig ner och bida sin tid. Vi satt på golvet och läste tills något hände. Och det gjorde det, för helt plötsligt uppstod en biljettförsäljning i en annan del av rummet. Så det gick inte att slappna av.

Men vi uthärdade tiden, behöll våra positioner och kl 13:30 bar det av, 3 timmar efter vår planering. Nu rätt osäkra på om vi skulle hinna ända fram till La Fortuna i Costa Rica som var vårt mål för dagen.

Efter en timme nerför floden, i sydlig riktning, kom vi till Costa Ricas gränspostering. Gick väl hyfsat bra genom denna, 1 timmes köande och väntade att addera till dagens total. Gränsstaden Los Chiles är väl inte helt stor men ytterligare nästan 1 timmes väntan på busstationen innan den kom iväg. En huggsexa om sittplatserna men vi var fint positionerade så det gick bra. Bananer, kex, chips, jordnötter och varsin öl blev färdkosten ifall middagen skulle fallera.

Direktbussen var en sån där hemsk stanna-överallt variant så det tog 2,5 timmar de ca 7 milen innan vi kunde göra ett rutinerat och perfekt byte. Vi visste ju inte vart vi var eller vart vi skulle men lite kommunikation med medpassagerare fixade biffen, så plötsligt fick vi kasta oss av och hejda en annan buss för sista benet till La Fortuna. Den resan gick perfekt och strax efter sju rullade vi in i La Fortuna, och kunde börja heta rum. Planen är att redan imorgon lördag lämna för Monteverde med genvägen "jeep-båt-jeep".  Vi accepterade därför till slut ett rum som troligen inte klarar "Manifesto de Turista mas buena". Inte bra, men vi var så trötta efter dagen, att kuta runt med ryggorna och knacka dörr pallade vi inte längre än en kvart. En feting kackerlacka hälsade oss välkomna i rummet, faktiskt den första hittills.

Imorgon bär det alltså av till Monteverde som är en molnregnskog och en av Cost Ricas största attraktioner. Sen på söndag skall vi sen ner och möta familjen, som skall byta av Johan för vidare färd mot Panama. Skall bli så kul att de kommer, men såklart trist att Johan åker hem.

Sengångare (Nicaragua)

Neråt floden (Nicaragua)

Två hela dagar till blev det i Sabalos. Efter kaffeturen i El Salvador kändes det inte helt fel med en kakaodito här när det erbjöds. Förväntningarna var väl inte enorma, men kul ändå. Julio, vår superperfekta alltiallo på Hotel Sabalos, tog kommandot och vi åkte iväg i båten. Floden är ju vägen här och inte de vanliga vägarna eftersom de är minst sagt usla. En riktig kanontur i ca en halvtimme in i regnskogen, på en avstickare till huvudfloden. Det märks att Julio är intresserad, för trots att det egentligen bara var en transport så körde han lungt och visade oss djur längs med vägen. En riktigt behaglig och avkopplande tur, som en snipa hemma i skärgården fast ändå inte.

Den finca (typ gård) vi besökte är en av ca 150 i området, som gått ihop i ett kollektiv och säljer sin kakao, bl a till Europa. De håller som bäst på att ställa om sig till organisk odling. Familjen, bestående av 17 personer, sköter hela gården och producerar ca 12 ton kakao per år. I säkert två timmar fick vi en mycket personlig visning och vi gick runt och fick se alla odlingar och växter. De verkar ha det bra vara nöjda med sin tillvaro, även om det är svårt att jämföra med vår egen. Ingen stress, men kanske tristess. Typ rättvisemärkt i alla fall.

Förutom kakaobönan fick vi se en hel del medicinalväxter som de använde för husbehov. Obehagligt många handlar om malaria.  Men när man frågar om malaria så finns det inte, som vanligt. Men troligen så är det "inte just nu" eller "inte just jag". Lite nojjiga blev vi i alla fall, speciellt som de även i Sabalos torkar rötter mot malaria. Och vi har ju inte ätit profylax...

Allting var dock på spanska så det var lite kämpigt. Men efter en minst sagt motig inledning på resan har det börja det lossna lite med spanskan, och vi kan åminstone förstå 20% av en konversation. ;) Vi kommer nog ihåg oss själva som mycket bättre spansktalande än vad verkligheten visade...

På vägen från fincan fick vi, tack vare Julios ögon, en rikig närkontakt med en sengångare. Så nära som 2 meter kom vi säkert och säkert 200 bilder sköts av. En magisk stund.

Nästa stopp efter fincan var processen av kakaobönan som sker i kollektivet i Sabalos. Dvs till det skick som den säljs, alltså processen innan rostning och malning. Ännu en personlig och engagerad visning, utan att känna sig som på ett löpande band. Otroligt småskaligt, bara 2 pers arbetade med denna process för hela kollektivet. Vi fick även en detaljerad insyn och prov i kvalitetskontrollen. Tro mig, det är en enorm skillnad på 1:a och 2:a sorteringen. Tviiihuuhhh....

Vår bristande spanska gjorde att vi nog inte riktig fattade vad sista delen i vår kakaotur innebar. Men efter lunch så hamnade vi "hemmahos" en dam i Sabalos. Hon driver ett litet guesthouse och som troligen många andra här kan de hantera kakaobönan på typ husmanskostsbasis. Övningen visade sig vara "make your own chocolate". Hade vi hört det innan hade vi nog tackat nej, men nu blev det en succe'. I hennes kök rostade vi bönorna över öppen eld, skalade  och malde de för hand samt gjorde enligt hennes egna recept chokladkakor med kanel och ingefära. Ungefär som att göra julgodis.  En schysst milkshake blev det också. En riktigt trevlig stund och hennes son kunde engelska så han översatte. Och vilken choklad, satan i gatan. Jag blev supersugen på att importera bönor, måste ju vara en kommande trend i trendiga Stockholm.

En superskön eftermiddag på verandan i solnedgången med lite bad samt senare fiskmiddag och läsning avslutade en riktigt bra dag. Vrålaporna vrålade oss till slut till sömns...

...och väckte oss tidigt nästa morgon. Det är inte lätt att sova på morgnarna pga alla ljud. Det är även floden som vaknar och båtar som börjar fara. Men ändå behagligt på nåt sätt.

Idag hade vi bestämt oss för en rejäl regnskogstur i ett naturreservat en timme neråt floden. Stora förväntningar på att se apor, fåglar, ormar och alla möjliga djur hade byggts upp. Julio var vår chaufför, en amerikansk biståndsarbetare vår översättare och så en guide som jag inte kommer ihåg namnet på. Vi hämtade upp guiden i El Castillo, som är den största staden i Rio San Juan, sen forsatte vi neråt floden och fick skriva in oss i en gränspostering. De tuffa soldaterna där hade räddat en stackars spindelapeunge från marknaden i San Carlos. Hon var obeskrivligt söt, jätteliten med stora ögon och väldigt rädd för främmande människor. Troligen blivit väldigt illa behandlad av vår härliga sort.

Hela floden Rio San Juan är Nicaraguansk, men den södra stranden på typ sista halvan mot Karibien är Costa Ricas. Viss dispyt föreligger tydligen, men det är under kontroll. Längs med en stor del av denna strand håller Costa Rica  på att bygga en väg. Det ser ut som ett stort öppet sår med var som väller ut, och man blir så illa berörd att man nästan vill börja gråta. Eller engagera sig och slänga sitt lekamen framför en av alla bulldozrar. Men värre blir det när man inser att man själv troligen är en av orsakerna pga begär efter billiga och exotiska produkter. Vi har även haft en del diskussioner med Julio om de stora palmoljeodlingar som skapats i skogarna i kring. De är inte populära av lokalbefolkningen, då de ägs av stora företag och väldigt liten del av pengarna kommer dem till del. Till skillnad från t ex kakaokollektivet som till 100% gynnar lokalbefolkningen och är en mycket skonsammare gröda.

Men naturreservatet Indio Maiz ligger på den Nicaraguanska sidan. Det är max en handfull om dagen som går den trail som vi skulle gå. Regnet öste ned just när vi kom fram' så vi fick regnrockar på oss. Stövlar hade vi utrustats med tidigare och även om regnrockarna inte gör så stor nytta i en tät hög regnskog så var leran desto djupare. Oftast var det 5-30 centimeter djup lera vi klafsade fram de 3 timmarna, så det var inte en promenad i parken direkt. Det är alltid häftigt att vara i en regnskog. En stund i alla fall. Men som vanligt är det svårt att se något. Grönt, grönt, grönt vart man än sig vänder. Och jättehöga trän så det är nästan svårt att se vad det är för väder. På de 3 timmarna såg vi: 1 sköldpadda, 1 ekorre, färska spår av en tapir, 1 kolibri, några spindelapor, jättemyror, en ödla. Kommer inte ihåg något mer, och det får ändå anses bra. Regnskogsäventyr har ofta tre faser; hög förväntan, lite besvikelse, eftertankens kranka nöjdhet. Dvs, vi såg inte så mycket djur som vi trodde, men vad mäktigt det var!

Lunch i El Castillo på hemvägen och besök uppe i fortet. Intressant var  att innan Panamakanalen byggdes påbörjades dito i Rio San Juan, dvs kanalen skulle gått genom Nicaragua men stoppades bl a av en ekonomisk kris. Det var nyhet för oss i alla fall.

Det blev en riktig heldag, åkte kl 8 och hemma kl 16. Ett bad i floden, en dusch och konstaterande att på klädfronten råder riktig kris. Nu även med leriga långbyxor börjar en tvättinrättning bli akut. Men det får bli Costa Rica, för här har vi nått vägs ände. Vi har verkligen stortrivts här och skulle kunna mer än gärna stannat några dagar till, eller åkt längre neråt floden.

Men i morgon har vi en ny utmaning med osäkra fakta. På nåt sätt hoppas vi kunna ta oss in i Costa Rica flodvägen. Men det gäller att hitta rätt i alla förbindelser vilket inte är helt självklart. Förhoppningen är att vara i La Fortuna i Costa Rica imorgon kväll, men det kan lika gärna bli lördag pga att det inte kommer funka. Hursomhelst, vi lämnar kl 7 och håller tummarna. Wish us luck...

Gamnacke (Nicaragua)

Sitter på en veranda vid en flodkrök, mitt i en regnskog i Nicaragua och lyssnar den kakafoni av ljud (cikador, vrålapor, grodor, ödlor etc) som bara finns på en sån här plats. Allt är som hämtat ur en film. Jag får nypa mig i armen - det är fullständig magi. En flod. En regnskog. Centralamerika. Nicaragua. En massa associationer och känslor far genom kroppen. Detta är en stund jag kommer att återkomma till i många, många år. Detta är varför man reser.

Hur kom vi hit? Det var ju minst sagt lite bävan över resan. Vi lyckades få behålla vårt rum några timmar extra, vilket var skönt eftersom båten inte skulle gå förrän kl 18. Så vi passade på att ta en liten snitslad stig på nån kilometer i skogen närmast vårt rum. Vilket vi skulle ha gjort! För vi sprang rakt in i en flock apor (whitefaced nånting, samma sort som den vi stötte på vid hotellet). Eller rättare sagt, en flock apor korsade vår stig fast i trädtopparna. Riktigt ballt och oväntat och de ignorerade oss inte utan skakade i grenarna och tittade långt efter oss. Närkontakt av någon grad.

Sedan lite fisk och ris (eller om det var kyckling) innan 3-bussen till "stan". Fast den kom kvart i 3. Vi hade lite bryderi med matplaneringen, eftersom vi inte mindes att vi sett något sånt ombord. Så vi stövlade in i en affär("sa godda' vad har ni här"), eller mer en handelsbod, och köpte några sötbröd med socker, ett paket kokoskex, ett paket saltkex och en stor jos. Middag och frukost närmsta dygnet, det bästa vi kunde hitta. Bananer gick inte att att få tag på, fast ön exporterar matbananer och är självförsörjande på vanliga bananer. Vi liftade sedan med en melon- och matbanantransport ned till hamnen. Johan köpte en av vattenmelonerna han satt på.

Ett par timmars väntan i hamnen och planering hur vi skulle klara av nattens sovning. Det gäller ju att äntra båten tidigt för bra positioner. Problemen var två. 1, vi kunde inte komma på någon bra plats, bar usla och mindre usla. 2, det fanns redan folk ombord som åkt från Granada. Man skall veta att det är en båt som man inte ens kan sitta bekvämt på dagtid, så en natt känns som ett rent straff för någon oförrätt man inte gjort.

Vi fick den plats vi planerat, dvs den minst usla. En max 2 m lång och 35 cm bred bänk med kort ryggstöd. Det krävs nog mer kärlek än vad som finns mellan oss för att vi skulle kunna dela den en hel natt. Det gick i typ 10 minuter, innan Johan gav upp och tillskansade sig en solstol ute på däck. Nöjd och belåten med ett leende bara en vinnare kan uppbringa försvann han ut i natten.

Bortsett från en del skrämskott i början när fartyget dunsade och smällde några gånger så var det lungt på vågfronten. Men mannen med vinnarleendet kvällen innan var en ynklig figur på morgonen. Det såg ut som ryggsäckens alla plagg var på. Regnspray, blåst och smäll i toadörr alldeles bakom gjorde äventyret snudd på outhärdligt.

Lite biljettförvirring i hamnen gjorde att vi missade 7-båten men som tur fick vi i alla fall till 8. Efter lite middagsrester till frukost i terminalen rekognoscerade vi lite i San Carlos, som är staden där sjön slutar och floden/regnskogen börjar. Lite över förväntan, ganska rent och välskött så det gjorde inget  att gå omkring i det tidiga morgonljuset. Omsom regn, ömsom sol och blå himmel på morgontimmarna.

Smala (2 m) långa (20 m?) båtar med utombordare utgör kollektivtrafiken i Rio San Juan. 2 timmar tog de nerför floden till Sabalos som vi förutbestämt. Kändes riktigt häftig att komma djupare och djupare in i regnskogen. Vi passerade flera apflockar på vägen och mycket fåglar så klart. Ett garv när vi såg tre gamar i ett stendött träd. Så otroligt mycket Djungelboken. Man kunde nästan höra dem "..hitt på nåt...".

När vi kom fram till vår hållplats Sabalos blev vi hämtade av hotellet eftersom det låg på andra sidan. Och så impade vi blev. Så mysigt, härligt och perfekt läge med en stor veranda med utsikt mot floden. Här skulle vi kunna stanna en vecka. Och riktigt trevliga värdar. Vi fick en riktig frukost och när vi satte oss att vila i stolarna utanför rummet hörde vi vrålaporna vråla i skogen. Balla Trazan Apansson.

Efrer en tripp över till Sabalosbyn, ett bad i floden och en middag med lite kortspel kände vi oss mer än nöjda med detta dygn. Johan somnade innan han lade huvudet på kudden, nu som en riktig vinnare.

Jag sitter på verandan och skriver, njuter och lyssnar på flodens och skogens alla ljud. Helt underbart.