Mysteriet är löst: det var 92% nylon och 8% stretch! En underbar kombination!
Till kusten med lokalbussar blev lite jobbigare än väntat. Första bussen från hotellet till busstationen åkte vi för långt, så vi fick åka tillbaka och sedan gå. Väl framme hittade vi inte vår buss och hade svårt att göra oss förstådda men vi fick tips om att sätta oss vid vägkanten en bit upp och bida vår tid. Till slut kom en gammal färgglad diesel stånkade och pustande och vi kunde påbörja första benet till La Libertad, en kuststad där vi skulle byta för vidare färd västerut. Det är nåt speciellt med att sitta på en lokalbuss istället för att åka taxi, trots att det tar längre tid och är minst sagt mindre komfortabelt.
Hungern började trycka på men La Libertad var så sunkigt att vi tappade sugen. En otippat supergod och färsk ananasjuice samt 4 bananer fick duga tills vidare. Sedan frågade vi oss fram till bussen som skulle ta oss till Playa Palmarico. Folk hade redan börjat passa platser så ur det perspektivet kom vi i sista stund. Men att sitta och vänta nästan en timme i en buss i 35-gradig värme är inget man vill göra så många gånger i livet. Inte för att det var trist, en otrolig kommers passerade revy när alla gatuförsäljare gjorde en lov i bussen och ropade ut sina alster. Mest mat och snacks men även underkläder, pannlampor och glass(!). Otroligt hur likt mycket fungerar i olika delar av världen. Kunde lika gärna varit en buss i Indien eller Vietnam.
Till ton och bild av en aldrig sinande ström smäktande Julio Iglesias-kopior fick vi sen en vacker bussfärd längs med kusten. Vi var de första (och enda) som hoppde av och tog sedan stigen ner mot havet. Trötta, hungriga och svettiga gick vi en grym besvikelse till mötes. Stranden stämde inte alls överens med våra fantasier, men en kille på plats var väldigt sugen att hyra ut ett skabbigt rum åt oss. Allt kändes för övrigt skabbigt (troligen inte helt rättvist) och dessutom helt öde. Trots det krävdes en enorm viljeansträngning att tänka om och ge sig ut på vägen igen för att flagga ner en ny buss och leta vidare. Men en halvtimme senare tågade vi in i nästa vik, Playa El Zonte.
Mycket bättre men fortfarande inte helt nöjda av någo anledning. Troligen alldeles för högt ställda krav baserat på erfarenheter från fornstora dar. Men vi hittade ett ganska bra ställe, Estancia Nativa, även om rummen var lite trista så kändes stämningen god. Playa El Zonte är för övrigt ett riktigt surfarmecka, tydligen med ett internationellt renomme'. Med det för ögonen känns allt förvånansvärt litet och lugnt. En handfull ställen att bo på och dito restauranger. En tydlig surfarkultur och de karaktärer man kan tänka sig. Lite av "Baywatch" utan att egentligen veta vad det innebär. Antagligen alldeles för lite bimbos till förmån för långhåriga, blonda grabbar med apelsiner i armhålorna.
Stranden närmast var väldigt stenig med stora vågor. Efter en grillad kyckling och en törstsläckare var vi på banan igen och tog en promenad runt hörnet. Där dolde sig den fina stranden och alla surfare och badare. Och riktigt fina ställen för samma peng! Arrrgh! Men nu fick det vara nog, vi var tillräckligt nöjda och slappade i hängmattor resten av dagen och försökte hålla oss vakna till efter 9. Seglivad jetlag denna gång.
Dagen där på kastar vi oss i ett 28-gradigt hav. Helt otroligt underbart. Kära gamla Stilla Hav, Pacific Ocean, whatever - skall aldrig mer bada i Atlanten. Det är mycket och stora vågor och många surfar. Vi vill inte vara sämre och tar en "introduktionskurs" i vågsurfning. En timma senare är vi helt slut och mörbultade, men en rolig erfarenhet rikare!
Dagen avslutas med en lokal specialitet, soppa Mariscos. En soppa med hummer, kräftor, räkor, bläckfisk och en hel fisk mm. Riktig gott och pinsamt billigt. Och till våååååååågornas brus...
Torsdagen tänkte vi oss att dra vidare upp i bergen, men när vi som bäst skulle packa ihop våra gejor ångrade vi oss och stannade. Det går bara inte att skiljas från ett så varmt och skönt Stilla Hav. Skit också, vi äventyrar starkt ett av våra stora mål i Nicaragua. Men torsdagen blev superskön med bad, hängmattor, läsning och ett okänt antal "snorfningar". Kanske nåt litet barhäng också, förresten...
Ett solnedgångsbad och en "ceviche" with a view trodde vi var vår grand final, eftersom vi skulle med 6-bussen upp till bergen och Ruta de las Flores dagen därpå. Men en invit till ett bonfire-party på stranden kunde vi ju inte tacka nej till. Sand mellan tårna, stjärnklar himmel i blick, ljudet av stilla havets vågor - och en kall öl i handen. Finns en bättre kuliss?
Belåtna kryper vi till kojs med klockan ställd på strax före 6. Ett besök som under de tre dagarna vände oss från smått skeptiska till, kanske inte lyriska, men ändå. Atmosfären var nog det bästa, och integrationen mellan västerländska turister, turister från San Salvador och lokalt boende. Ingen kolonial känsla som man kan få ibland med herre/tjänare och nedböjda blickar. Utan lika värda, stolta och ett "high-five" världsmedborgare emellan. Skräckscenariot är att nån stor internationell aktör köper upp mark och bygger murar mellan turister och lokalbefolkning. Som verkar vara den normala utvecklingen av turistmål.
