Det blev kanon med rumsbytet, ett riktigt uppåttjack! En superbra balkong med hängmatta, bra med utrymme och lite privacy. Beslutsvåndan varade in i det sista, med det ena kreativa alternativet efter det andra runt frukosten och vi höll sånär på att kasta oss på bussen till nästa båt mot ingenstans och överallt. Men vi fångade förnuftet och det blev bra.
En riktigt härlig slappdag, vi hasade bara gatan utanför fram och tillbaka och frågade på lite turer. Men kroppen hade inte glömt cykelturen så engagemanget kanske inte är att skryta med. Det blev istället en oväntat OK lunch på ett litet hak. Känslan var att de inte haft några andra gäster det senaste halvåret. Menyn är den sedvanliga - några mindre fantasifulla varianter på kyckling och ris eller fisk och ris. Men även om det är lite enformigt så funkar det faktiskt fortfarande eftersom de kan grilla som gudar. Och man får lite sallad, kanske lite bananfrites och även minsta lilla hål i "väggen"(det finns ju inga väggar men nudge, nudge etc) känns fräscht. Och det var lite mindre blåsigt där, bara styv kuling i stället för storm. Vi är, ähum, rätt lessa på den eviga blåsten...
Sen, en viloeftermiddag med läsning och reseplanering (typ toksurfning på Costa Rica). Sen tillbringade vi en del tid med Flor de Caña och Toña vilket gav oss en massa ny inspiration. Bl a en ny skiva på gång, "Absolute for the Road" som är en samling man skall spela när man håller på att packa ihop ryggan för att lämna rummet. Och som sen skall snurra i huvet när man kliver ut på gatan, utcheckad och klar med solen i ansiktet på väg mot okända mål. Jag kan här redan avslöja tre låtar som ett PR-trick inför releasen: On the Road Again, Hit the Road Jack och King of the Road. Så j..la bra så hälften vore nog.
Sen spelade vi kort och började lyssna på våra skivkanon(10 hej och hå till en öde ö, typ). Förs ut var Lou Reeds Transformer och Elton Johns Yellow Brick Road. Moderna män med moderna val? Eller kanske mer- det var bättre förr, det är bara en massa dunka, dunka nuförtiden...
Natten borde varit bra då det var hyfsat tyst och vi slapp AC-orkestern från Villa Paraiso. Men en ensam speleman hittade hit också och drog en vals mitt i natten. Undertecknad låg av nån anledning vaken några timmar. En anledning var den då uppenbart geniala id'en att sätta igång med ett manifest som skulle erövra värden. Inspirationen kommer från en bok vi båda läst, "Välkommen till paradiset" ( www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172321520) som handlar om turism och turister. För övrigt en bok som alla som semestrar utomlands borde läsa. Måste läsa. Ingen kommer undan, alla får vi oss en känga - men man kan bara bli bättre!
Hursomhelst mitt mittinatten-manifest "El Manifest la turista mas bueno" eller fritt översatt "Den bättre turisten" eller om man så vill en fri fortsättning på Cornelis' "Turistens klagan". 10 punkter som gör DIG till en bättre resenär. Genialiskt, men jag har glömt allt utom rubriken. Får försöka återskapa den någon dag med Flors och Tonas hjälp. Eller inte.
"Välkommen till paradiset" har faktiskt varit en källa till diskussion och inspiration. Vi refererar i många små situationer till den och ifrågasätter vårt handlande. Men det är f-n inte lätt att vara en rättskaffens turist/bra gäst som inte utnyttjar eller "trampar på" värdarna. Huvudmålet är att vårt välmående inte får ske på bekostnad av någon annans. Win-win istf win-lose. Och så mycket pengar som möjligt av de vi sprider omkring oss skall stanna i landet och inte till utlänningar.
Det var inte lätt att ta oss ur slappartempot, så vi följde minsta motståndets lag och fortsatte fram till lunch även på söndagen. Men vi lyckades ta oss en promenad bortåt vägen och genom bananplantagerna till en naturlig hälsovattenspool vid vulkanens fot,Ojo de Agua. Lite över förväntan mysigt enklav med lite jungelkänsla och papegojor i trädtopparna. Uppfriskande och perfekt tempererat vatten. På promenaden tillbaka blåste det upp (storm till styv storm?) och det kom sju droppar regn. Samtidigt började vi inse att vår lilla minisemester närmar sig slutet. Imorgon är det dags för en troligtvis hemsk 11-timmars nattresa med båt till San Carlos i sydöstra delen av Lago Nicaragua. Fortsättningen på samma båtresa som vi hoppade av här, så vi är smärtsamt medvetna om förutsättnignarna. Ingenstans att sova på, inga stolar. Bara några få bänkar i ett litet svinkallt AC-rum samt ute på däck. Man får försöka hitta en hörna nånstans och cocoona sig. En bok säger att resan är rejält bumpy och rekommenderar sjösjukepiller. Och med den blåsten är det svårt att argumentera emot. Men moderna, hårdhudade grabbar som vi biter ihop och stålsätter oss bara. Yeah. Go, Johnny, go!
