Förutom att vi kom i väg lite sent från Leon pga intensiva frukostdiskussioner, gick det smutt att åka till Grenada via Managua. Det är fascinerande, men normalt sätt behöver man inte passa så mycket tider i denna typ av länder. Man tar sig ner till busstationen och lär sig uttala delmålen hyfsat bra. Innan vet ordet av är man framme. Man hinner knappt gå av en buss förrän någon försöker få in en i nästa. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och försöka att inte bli inlurad i en buss som stannar en miljard gånger på vägen, utan få tag i en direktbuss. Det är lite tricksigt, man får aldrig ställa öppna frågor så att de förstår vilket svar man vill ha. T ex är det helt fel att fråga "Går denna buss till Managua?" Finns det nåt sätt de kan svara ja på och få in dina pengar i bussen så tar de det. Och du sitter sen på en buss till Managua, men den skall bara passera Sydpolen först. Nej, frågan måste ställas öppen, "Vart går denna buss?" på den plats där Managua-bussarna borde gå och inte avslöja vart du vill åka. Sedan är det bra att kontrollfråga en eller två medpassagerare också. Den svåraste frågan att få svar på är om det är en direkt- eller vanlig buss. För då förstår direkt vad man vill ha, dvs direkt. Och det är ju alltid en direktbuss när man frågar. Si, si - claro.
Sen finns det ju ett otal varianter och definitioner på direktbuss, expressbuss etc. Typ expressbuss går extrafort nedför branta backar med tvära kurvor och hemska stup. Direktbuss stannar direkt när nån vill av eller på. Eller nåt. Direktbussen till Managua var i alla fall en riktig direktbuss enligt svensk EU-standard. Men Managua-Granada var nog mer "stannar direkt när nån vill av eller på". Och då hade vi ändå använt oss av konstens alla regler, avvärjt två misstänkta fall, och tagit det tredje bussalternativet.
Men vi förlorade nog inte mer än en halvtimme max. Ankomsten till Granada gjorde oss dock lite förvillade. Är det så här det skall vara eller ej? En riktigt fin stad, tydligt uppfräschad och ett uppenbart turistmål. Man kände sig mer som i Granada i Spanien än i Nicaragua. Men frågan var om det är bra eller dåligt? En gågata med massa schyssta restauranger och bord och stolar på gatorna. Fräscht men med en tydlig turistortkänsla. Ett hejdlöst dividerande utan slutsats blev det ända ner till hamnen där vi skulle köpa våra båtbiljetter. Men lockelsen var uppenbar...
"Utlänningar måste köpa 1:a klassbiljetter" var det första vi kunde utläsa på skylten ovan biljettluckan. Vilket egentligen innebar att man fick frysa i ett A/C-rum med plastbänkar, men biljetterna kostade inte mer än 30 kr i alla fall.
Att vi inte hade ätit lunch märkte vi nu, och att vi hade en halv till en timme på oss fick vi reda på i luckan. In med ryggorna hos en gubbe som såg ut att ha lite koll och sedan en rask promenad (åter fruktansvärt varmt) till ett ställe vi läst om, GardenCafe. Riktigt bra, schysst och mysigt med en fantastisk innergård. Men vi blir alltid kluvna när huvuddelen av gästerna är turister från väst. Det är ju smaker, service och inredning gjorda för oss - men det känns som man fuskar på nåt sätt. Men alldeles, alldeles.......underbart.
Stress, stress, stress men vi hann i lagom sista stund för att gå på båten. En överraskande genomsökning av ryggsäckarna med den enda frågan om vi hade rom med oss. Mycket märkligt, dels är det nationaldrycken, dels kollade de inte ens ryggorna när vi åkte in i Nicaragua. Men nu, inom?
Färjan, som skulle ta oss de 4 timmarna till Isla Ometepe, men totalt tillryggalägga ca 16 timmar till sitt slutmål (och dit vi planerar fortsätta sedan), var inte särskilt stor och fraktade även gods. T ex ca 8 likkistor, förhoppningsvis tomma. Antal förstaklasspassagerare, och tillika mest utländska turister, kanske var en 30 till antalet. Varav ett gäng slashasiga tyå engelskor med gitarr; "We're nothing but a bunch of beautiful vagabonds".
En otroligt vacker båtresa med vulkanbrosorna stående med armarna i kors runtomkring. Ja, ibland känns det så faktiskt. Ända sedan vi landade i El Salvador har någon funnits i närheten. Som storebrorsor på skolgården. Höjer man blicken, eller tittar bak över axeln så står de där med armarna i kors och tittar på en. Finns alltid i närheten, beskyddande eller övervakande är svårt att säga. Och några av dem bolmar lite också.
Isla Ometepe är en ö mitt i en stor insjö, Lago Nicaragua, som består av två vulkaner varav den ena är aktiv.Vi kom fram vid sextiden och det hade precis blivit mörkt. Var det nån som sade att Sverige är mörkt? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Mörkt redan kring klockan sex året runt, sug på den!
Vi blev mötta i hamnen eftersom vi hade förbokat denna gång och fick kliva över de matbananer som skulle vidare. Matbananer är en av Ometepes största exportprodukter.
Usch vad besvikna vi blev på hotellet (Villa Paraiso). Det är verkligen inget bra att köpa grisen i säcken. För det första ligger vinden på i ett konstant hårt läge som gör en stressad. Sedan valde vi ett läge med strand, för att kunna bada lite, men stranden fanns inte nu efter regnperioden eftersom det var högvatten. Men det värsta av allt var att det kändes opersonligt. Som ett charterhotell, fast mindre (ca 30 rum), med en del skrålande högljudda gäster och oengagerad personal. Och tillrättalagt med t ex en informationsbroschyr på 3 språk. Och dyrt och skatter och avgifter hit och dit som inte var inkluderade. Vi insåg helt plötsligt storheten i vårt hotell i Leon. Där var det en handfull rum och föreståndarinnan bodde våningen under med någon form av familj. Nästan med nattmössa på om man träffade på henne efter kl 10.
Men maten var riktigt bra på Villa Paraiso i alla fall.
Nästa dag hyrde vi cyklar för att scouta upp ett annat boende. Ja, alltså vi hyrde inte på hotellet utan runt hörnet för 40% biligare. Sedan gjorde vi en cykeltur som går till världshistorien. Det började bra med halvdåliga (halvbra?) vägar och vi knackade på några ställen men inget föll oss på läppen. Vi borde börjat ana oråd när en dam sade till oss att vägen till ett ställe(ca 6 km) inte var så bra att cykla på utan det var bättre att ta bussen! Sen när fick en buss bättre framkomlighet än en mountainbike? Tänkte vi...
Hemsk väg, stundtals nästan omöjlig att cykla på i någon form av hastighet. Men såklart otroligt vackert och alltid kul att se landsbygden på nära håll. Apropå landsbygden så har vi pratat en del om hur saker och ting förändrats på de 15 år som gått sen vi var i regionen senast (Mexico, Guatemala, Belize, Honduras). Det är ju inte exakt samma länder och man är själv 15 år äldre, så kanske en iakttagelse att ta med en nypa salt. Vid en snabb titt ser allt likadant ut. Vägarna är många gånger dåliga. Kollektiv- och inrikestrafiken är oförändrad, dvs uttjänta amerikanskanskolbussar som länge varit ryggraden i Centralamerikas infrastruktur. Husen ser likadana ut, betong eller palmblad. Och det är otroligt skräpigt, där naturen är en sopstation och vindrutor ett sopnedkast. Tragiskt. Men det känns som det vuxit fram en medelklass ur det agrala samhället. Framför husen/hyddorna är det inte ovanligt med en bil eller mc, även om det kansken inte är vanligt. Men nästan alltid skjuter en luftburen eltråd in i den enklaste boning. Och påfallande ofta ser man en satellittallrik på taket. Och - alla verkar har en mobiltelefon, även om iPhone lyser med sin frånvaro. Det känns också rent och fräscht på den simplaste gaturestaurang och att de har bättre koll på renlighet vid matlagning. Och hittills har vi klarat magarna...
Vi trampade vidare mellan vulkanerna i den stekande solen. Plaskblöta av svett på ryggen pga ryggan, men vi fick vända i ogjort ärende efter att knackat på några ställen. Lite otursförföljda kände vi oss. Först rummet, sedan gick Johans cykelkedja av och nyckeln till cykellåset tappades bort. Men fem timmar efter avfärd kunde vi lämna tillbaka cyklarna. Med mjölksyra i benen och att ha gått över ån efter vatten. För mitt emot cykeluthyrningen lyckades vi pruta på ett rum som vi bestämde oss för att byta till nästa dag.
Efter ett tvångsbad(men skönt) i sjön fick vi sällskap av en söt liten apa när vi belönade oss med lite öl och chips på uteplatsen. Sen efter en bra middag kunde vi stänga den här dagen också, mer belåtna än när vi vaknade.
