Var tog den söta lilla stranden vägen? (Nicaragua)

Bild 1, reklambroschyr
Bild 2, the real reality

"De sökte en strand och fann ett hav
De är besvikna"

Flor de Caña och Toña (Nicaragua)

Det blev kanon med rumsbytet, ett riktigt uppåttjack! En superbra balkong med hängmatta, bra med utrymme och lite privacy. Beslutsvåndan varade in i det sista, med det ena kreativa alternativet efter det andra runt frukosten och vi höll sånär på att kasta oss på bussen till nästa båt mot ingenstans och överallt. Men vi fångade förnuftet och det blev bra.

En riktigt härlig slappdag, vi hasade bara gatan utanför fram och tillbaka och frågade på lite turer. Men kroppen hade inte glömt cykelturen så engagemanget kanske inte är att skryta med. Det blev istället en oväntat OK lunch på ett litet hak. Känslan var att de inte haft några andra gäster det senaste halvåret. Menyn är den sedvanliga - några mindre fantasifulla varianter på kyckling och ris eller fisk och ris. Men även om det är lite enformigt så funkar det faktiskt fortfarande eftersom de kan grilla som gudar. Och man får lite sallad, kanske lite bananfrites och även minsta lilla hål i "väggen"(det finns ju inga väggar men nudge, nudge etc) känns fräscht. Och det var lite mindre blåsigt där, bara styv kuling i stället för storm. Vi är, ähum, rätt lessa på den eviga blåsten...

Sen, en viloeftermiddag med läsning och reseplanering (typ toksurfning på Costa Rica). Sen tillbringade vi en del tid med Flor de Caña och Toña vilket gav oss en massa ny inspiration. Bl a en ny skiva på gång, "Absolute for the Road" som är en samling man skall spela när man håller på att packa ihop ryggan för att lämna rummet. Och som sen skall snurra i huvet när man kliver ut på gatan, utcheckad och klar med solen i ansiktet på väg mot okända mål. Jag kan här redan avslöja tre låtar som ett PR-trick inför releasen: On the Road Again, Hit the Road Jack och King of the Road. Så j..la bra så hälften vore nog.

Sen spelade vi kort och började lyssna på våra skivkanon(10 hej och hå till en öde ö, typ). Förs ut var Lou Reeds Transformer och Elton Johns Yellow Brick Road. Moderna män med moderna val? Eller kanske mer- det var bättre förr, det är bara en massa dunka, dunka nuförtiden...

Natten borde varit bra då det var hyfsat tyst och vi slapp AC-orkestern från Villa Paraiso. Men en ensam speleman hittade hit också och drog en vals mitt i natten. Undertecknad låg av nån anledning vaken några timmar. En anledning var den då uppenbart geniala id'en att sätta igång med ett manifest som skulle erövra värden. Inspirationen kommer från en bok vi båda läst, "Välkommen till paradiset" ( www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172321520) som handlar om turism och turister. För övrigt en bok som alla som semestrar utomlands borde läsa. Måste läsa. Ingen kommer undan, alla får vi oss en känga - men man kan bara bli bättre!

Hursomhelst mitt mittinatten-manifest "El Manifest la turista mas bueno" eller fritt översatt "Den bättre turisten" eller om man så vill en fri fortsättning på Cornelis' "Turistens klagan". 10 punkter som gör DIG till en bättre resenär. Genialiskt, men jag har glömt allt utom rubriken. Får försöka återskapa den någon dag med Flors och Tonas hjälp.  Eller inte.

"Välkommen till paradiset" har faktiskt varit en källa till diskussion och inspiration. Vi refererar i många små situationer till den och ifrågasätter vårt handlande. Men det är f-n inte lätt att vara en rättskaffens turist/bra gäst som inte utnyttjar eller "trampar på" värdarna. Huvudmålet är att vårt välmående inte får ske på bekostnad av någon annans. Win-win istf win-lose. Och så mycket pengar som möjligt av de vi sprider omkring oss skall stanna i landet och inte till utlänningar.

Det var inte lätt att ta oss ur slappartempot, så vi följde minsta motståndets lag och fortsatte fram till lunch även på söndagen. Men vi lyckades ta oss en promenad bortåt vägen och genom bananplantagerna till en naturlig hälsovattenspool vid vulkanens fot,Ojo de Agua. Lite över förväntan mysigt enklav med lite jungelkänsla och papegojor i trädtopparna. Uppfriskande och perfekt tempererat vatten. På promenaden tillbaka blåste det upp (storm till styv storm?) och det kom sju droppar regn. Samtidigt började vi inse att vår lilla minisemester närmar sig slutet. Imorgon är det dags för en troligtvis hemsk 11-timmars nattresa med båt till San Carlos i sydöstra delen av Lago Nicaragua. Fortsättningen på samma båtresa som vi hoppade av här, så vi är smärtsamt medvetna om förutsättnignarna. Ingenstans att sova på, inga stolar. Bara några få bänkar i ett litet svinkallt AC-rum samt ute på däck. Man får försöka hitta en hörna nånstans och cocoona sig. En bok säger att resan är rejält bumpy och rekommenderar sjösjukepiller. Och med den blåsten är det svårt att argumentera emot. Men moderna, hårdhudade grabbar som vi biter ihop och stålsätter oss bara. Yeah. Go, Johnny, go!

Monkey business (Nicaragua)

Granne i Ometepe

Big brother (Nicaragua)

Förutom att vi kom i väg lite sent från Leon pga intensiva frukostdiskussioner, gick det smutt att åka till Grenada via Managua. Det är fascinerande, men normalt sätt behöver man inte passa så mycket tider i denna typ av länder. Man tar sig ner till busstationen och lär sig uttala delmålen hyfsat bra. Innan vet ordet av är man framme. Man hinner knappt gå av en buss förrän någon försöker få in en i nästa. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och försöka att inte bli inlurad i en buss som stannar en miljard gånger på vägen, utan få tag i en direktbuss. Det är lite tricksigt, man får aldrig ställa öppna frågor så att de förstår vilket svar man vill ha. T ex är det helt fel att fråga "Går denna buss till Managua?" Finns det nåt sätt de kan svara ja på och få in dina pengar i bussen så tar de det. Och du sitter sen på en buss till Managua, men den skall bara passera Sydpolen först. Nej, frågan måste ställas öppen, "Vart går denna buss?" på den plats där Managua-bussarna borde gå och inte avslöja vart du vill åka. Sedan är det bra att kontrollfråga en eller två medpassagerare också. Den svåraste frågan att få svar på är om det är en direkt- eller vanlig buss. För då förstår direkt vad man vill ha, dvs direkt. Och det är ju alltid en direktbuss när man frågar. Si, si - claro.

Sen finns det ju ett otal varianter och definitioner på direktbuss, expressbuss etc. Typ expressbuss går extrafort nedför branta backar med tvära kurvor och hemska stup. Direktbuss stannar direkt när nån vill av eller på. Eller nåt. Direktbussen till Managua var i alla fall en riktig direktbuss enligt svensk EU-standard. Men Managua-Granada var nog mer "stannar direkt när nån vill av eller på". Och då hade vi ändå använt oss av konstens alla regler, avvärjt två misstänkta fall, och tagit det tredje bussalternativet.

Men vi förlorade nog inte mer än en halvtimme max. Ankomsten till Granada gjorde oss dock lite förvillade. Är det så här det skall vara eller ej? En riktigt fin stad, tydligt uppfräschad och ett uppenbart turistmål. Man kände sig mer som i Granada i Spanien än i Nicaragua. Men frågan var om  det är bra eller dåligt? En gågata med massa schyssta restauranger och bord och stolar på gatorna. Fräscht men med en tydlig turistortkänsla. Ett hejdlöst dividerande utan slutsats blev det ända ner till hamnen där vi skulle köpa våra båtbiljetter. Men lockelsen var uppenbar...

"Utlänningar måste köpa 1:a klassbiljetter" var det första vi kunde utläsa på skylten ovan biljettluckan. Vilket egentligen innebar att man fick frysa i ett A/C-rum med plastbänkar, men biljetterna kostade inte mer än 30 kr i alla fall.

Att vi inte hade ätit lunch märkte vi nu, och att vi hade en halv till en timme på oss fick vi reda på i luckan. In med ryggorna hos en gubbe som såg ut att ha lite koll och sedan en rask promenad (åter fruktansvärt varmt) till ett ställe vi läst om, GardenCafe. Riktigt bra, schysst och mysigt med en fantastisk innergård. Men vi blir alltid kluvna när huvuddelen av gästerna är turister från väst. Det är ju smaker, service och inredning gjorda för oss - men det känns som man fuskar på nåt sätt. Men alldeles, alldeles.......underbart.

Stress, stress, stress men vi hann i lagom sista stund för att gå på båten. En överraskande genomsökning av ryggsäckarna med den enda frågan om vi hade rom med oss. Mycket märkligt, dels är det nationaldrycken, dels kollade de inte ens ryggorna när vi åkte in i Nicaragua. Men nu, inom?

Färjan, som skulle ta oss de 4 timmarna till Isla Ometepe, men totalt tillryggalägga ca 16 timmar till sitt slutmål (och dit vi planerar fortsätta sedan), var inte särskilt stor och fraktade även gods. T ex ca 8 likkistor, förhoppningsvis tomma. Antal förstaklasspassagerare, och tillika mest utländska turister, kanske var en 30 till antalet. Varav ett gäng slashasiga tyå engelskor med gitarr; "We're nothing but a bunch of beautiful vagabonds".

En otroligt vacker båtresa med vulkanbrosorna stående med armarna i kors runtomkring. Ja, ibland känns det så faktiskt. Ända sedan vi landade i El Salvador har någon funnits i närheten. Som storebrorsor på skolgården. Höjer man blicken, eller tittar bak över axeln så står de där med armarna i kors och tittar på en. Finns alltid i närheten, beskyddande eller övervakande är svårt att säga. Och några av dem bolmar lite också.

Isla Ometepe är en ö mitt i en stor insjö, Lago Nicaragua, som består av två vulkaner varav den ena är aktiv.Vi kom fram vid sextiden och det hade precis blivit mörkt. Var det nån som sade att Sverige är mörkt? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Mörkt redan kring klockan sex året runt, sug på den!

Vi blev mötta i hamnen eftersom vi hade förbokat denna gång och fick kliva över de matbananer som skulle vidare. Matbananer är en av Ometepes största exportprodukter.

Usch vad besvikna vi blev på hotellet (Villa Paraiso). Det är verkligen inget bra att köpa grisen i säcken. För det första ligger vinden på i ett konstant hårt läge som gör en stressad. Sedan valde vi ett läge med strand, för att kunna bada lite, men stranden fanns inte nu efter regnperioden eftersom det var högvatten. Men det värsta av allt var att det kändes opersonligt. Som ett charterhotell, fast mindre (ca 30 rum), med en del skrålande högljudda gäster och oengagerad personal. Och tillrättalagt med t ex en informationsbroschyr på 3 språk. Och dyrt och skatter och avgifter hit och dit som inte var inkluderade. Vi insåg helt plötsligt storheten i vårt hotell i Leon. Där var det en handfull rum och föreståndarinnan bodde våningen under med någon form av familj. Nästan med nattmössa på om man träffade på henne efter kl 10.

Men maten var riktigt bra på Villa Paraiso i alla fall.

Nästa dag hyrde vi cyklar för att scouta upp ett annat boende. Ja, alltså vi hyrde inte på hotellet utan runt hörnet för 40% biligare. Sedan gjorde vi en cykeltur som går till världshistorien. Det började bra med halvdåliga (halvbra?) vägar och vi knackade på några ställen men inget föll oss på läppen. Vi  borde börjat ana oråd när en dam sade till oss att vägen till ett ställe(ca 6 km) inte var så bra att cykla på utan det var bättre att ta bussen! Sen när fick en buss bättre framkomlighet än en mountainbike? Tänkte vi...

Hemsk väg, stundtals nästan omöjlig att cykla på i någon form av hastighet. Men såklart otroligt vackert och alltid kul att se landsbygden på nära håll. Apropå landsbygden så har vi pratat en del om hur saker och ting förändrats på de 15 år som gått sen vi var i regionen senast (Mexico, Guatemala, Belize, Honduras). Det är ju inte exakt samma länder och man är själv 15 år äldre, så kanske en iakttagelse att ta med en nypa salt. Vid en snabb titt ser allt likadant ut. Vägarna är många gånger dåliga. Kollektiv- och inrikestrafiken är oförändrad, dvs uttjänta amerikanskanskolbussar som länge varit ryggraden i Centralamerikas infrastruktur. Husen ser likadana ut, betong eller palmblad. Och det är otroligt skräpigt, där naturen är en sopstation och vindrutor ett sopnedkast. Tragiskt.  Men det känns som det vuxit fram en medelklass ur det agrala samhället. Framför husen/hyddorna är det inte ovanligt med en bil eller mc, även om det kansken inte är vanligt. Men nästan alltid skjuter en luftburen eltråd in i den enklaste boning. Och påfallande ofta ser man en satellittallrik på taket. Och - alla verkar har en mobiltelefon, även om iPhone lyser med sin frånvaro. Det känns också rent och fräscht på den simplaste gaturestaurang och att de har bättre koll på renlighet vid matlagning. Och hittills har vi klarat magarna...

Vi trampade vidare mellan vulkanerna i den stekande solen. Plaskblöta av svett på ryggen pga ryggan, men vi fick vända i ogjort ärende efter att knackat på några ställen. Lite otursförföljda kände vi oss. Först rummet, sedan gick Johans cykelkedja av och nyckeln till cykellåset tappades bort. Men fem timmar efter avfärd kunde vi lämna tillbaka cyklarna. Med mjölksyra i benen och att ha gått över ån efter vatten. För mitt emot cykeluthyrningen lyckades vi pruta på ett rum som vi bestämde oss för att byta till nästa dag.
Efter ett tvångsbad(men skönt) i sjön fick vi sällskap av en söt liten apa när vi belönade oss med lite öl och chips på uteplatsen. Sen efter en bra middag kunde vi stänga den här dagen också, mer belåtna än när vi vaknade.

Iguana verde (Nicaragua)

Ett möte vid vulkanen Cerro Negro utanför Leon.

Pulka utför en vulkan(Nicaragua)

Det var lite bökigt att hitta bra rum i Leon. Vi gick runt med ryggorna i tokhettan med svetten rinnande i säkert en timme innan vi fick ge upp och ta en kompromiss. Den usla sömnen från natten innan gjorde inte saken lättare, så det blev inte prisvärt (La Casa Leonesa). Sen en sen men lång frukost på El Desayuno innan vi försökte vila oss i form några timmar. Vilket var lättare sagt än gjort. Kroppen ville inte vakna även om vi lyckades få igång huvudet, så det krävdes en del vilja att göra en utbrytning ur rummet. Uppgiften framför oss var att hitta någon slags vulkantur nästa dag. Vulkaner är ju allstedes närvarande i Centralamerika(inte minst i El Salvador) och det finns en "rutt" från Mexico i norr till Panama i söder, Ruta de las Volcanes, främst i marknadsföringssyfte. Leon skall för övrigt vara ett bra ställe att utforska vulkaner.

Ytterligare några varv på stan, men denna gång till olika turarrangörer. Det fanns inte så mycket som gick av stapeln redan nästa dag, men en två- och endagars fick oss nästan på knä av beslutsångest. Vi kommer nog för resten av vårt liv ångra att vi inte sov under bar himmel alldeles nedanför kratern på en aktiv vulkan...Det blev en endagstur uppför Cerro Negro(726 m.ö.h) istället med bestigning, kraterkoll och sedan "snowboarda" ner - en adrenalinkick istället för att gå ner. Eller sitta som typ pulka.

Leon annars är hot as hell, riktig jobbigt emellanåt. Under revolutionen på 80-talet var detta Sandinisternas fäste och här utkämpades en del strider. Detta påminns man om än idag i form av stora väggmålningar, i vissa kvarter, av blodiga sammandrabbningar. Ännu  tidigare historia påminns man om i form av en del kolonial arkitektur.

Nattens sömn blev dålig, trots den stora tröttheten lyckades vi inte komma i säng tidigt. Rummet var mycket varmt och saknade fläkt, AC hade vi dealat bort. Möss förde oväsen i väggarna tillsammans med ett brummande, odefinierbart ljud någon annanstans ifrån. Och som grädde på moset några elaka myggor. Men kl 7 var det ändå rise & shine utan pardon då vi skulle på vulkanturen. Efter en halv-OK men inkluderad frukost, släntrade vi iväg till Tierra Tours för att möta våra medresenärer. Vi var 11 st allt som allt. Förutom oss var där jänkare, kanadicker och en tyska. En timmes färd med minibuss till parkstationen för inskrivning. Intressant att se landsbygden som blandar och ger fina bilar och avancerade jordbruksredskap med häst och vagn samt tjurar som drar upp vatten ur flera hundra meter djupa brunnar. 

Vi parkstationen fick vi vår utrustning i form av en bräda och en ryggsäck med skyddsutrustning. Ca 1.5 timmar tog det att gå upp till kraterkanten. Vi passerade några nya kratrar på vägen varav den senaste var knappt 15 år.  Hettan var uthärdlig pga en stundtals ganska hård vind, men det var bitvis brant och i alla fall lite jobbigt. Otroligt fin vy vid kratern och man kunde se några vulkaner på La Rutande las Volkanes fortsätta norröver och bort i horisonten. Det häftiga var att aktiviteten visade sig i att det rök lite här och var samt att  marken var alldeles het om man kände på sanden.

Sen bar det utför vulkanen, som i en pulkabacke. Lite overkligt kanske, men ganska ballt. Det gick fort utför de ca 500 meter det var ner, och med munnen full av vulkangrus. Kanske lite över förväntan skoj, och över förväntan mycket grus och smuts, trots skyddsoverall och dito glasögon.

På eftermiddagen i Leon sedan gick vi på en bar och såg FC Barcelona och Real Madrid spela kvartsfinal i Copa del Rey. Dessa spanska lag röner enormt stor uppmärksamhet här så matchen var ett stort evenemang. Och det var en riktigt bra match och en otrolig stämning i baren! Som på en svensk pub när Sverige spelar viktiga matcher.

Då var våra dagar redan räknade i Leon, och vi planerade för ett av våra huvudmål nästa dag. Isla Ometepe. En ö i Lago Nicaragua som består av två vulkaner, varav den ena aktiv. Lago Nicaragua är en stor insjö där det bl a finns en av världens farligaste hajar, bullshark. Även om den nuförtiden är nästan helt utfiskad.

Lite besvikna känner vi oss nog på Leon. Vi valde in i det sista på om vi skulle åka till Leon eller Granada, och kanske valde vi fel. Båten till Ometepe går från Grenada så vi får se om vi hinner få någon uppfattning. Leon kändes inte riktigt så fräscht som vi hoppats, och dessutom hittaden vi ju inte riktigt bra boende. Kansken blev vi bortskämda i El Salvador, där allt flöt vår väg. Så kommer vi i alla fall ihåg det nu.

Tre länder på en natt

Vi undrade viket land vi skulle sova i på måndag i slutänden blev det alla tre kandidater.

1 timme försenade kom vi iväg från hotellet i Juayua (Anahuac). Det var inte vårt fel men mest lite frukoststrul. När vi skulle betala våra tre nätter blev det lite språkförbistring, vilket ledde till 3 dollar i dricks. Då det inte är kutym med dricks fick vi varsin fet kindpuss och en stor kram av madam. Det är troligen inte långt från dagslönen för henne.

Allt gick som smort tillbaka till San Salvador. Ca 2.5 timmar, ett bussbyte och ca 12 kr fattigare var vi tillbaka på samma busstation som vi lämnade för kusten. Vi tog oss till King Quality busstationen för att pröva vårt huvudspår, en direktbuss till Nicaragua, genom Honduras, med ankomst kl 22. Ankomst när det mörknat i Managua är dock inte att rekommendera, så vi hade förhoppning att hoppa av på vägen. Men bussen visade sig försenad med flera timmar och skulle ankomma kl 3 på natten istället. Efter mycket bryderi beslutade vi oss för att ta det och sova på stationen tills det blev ljust. Kändes lite fuskigt då det var en typ lyxbuss och det skulle vara mörkt hela färden genom Honduras. Men vi har ont om tid och varit i Honduras tidigare så vi köpte oss en dag extra.

Lunch och tidsfördriv i San Salvador innan bussen lämnade strax efter 16. Lyxen var väl i stort sett bredare säten och en värdinna, men det var inte fullbokat så vi fick egna dubbelsäten. Somnade i El Salvador,Honduras och Nicaragua och fick väl i alla fall några timmars intervallsömn. Johan tyckte det var precis som hemma(med en Rebecka 1.5-år). Gränsövergångarna gick smidigt och bussbolaget höll i taktpinnen. In i Nicaragua var det inte ens någon som kollade våra foton, vi fick bara lämna ifrån oss passet och fick tillbaka det stämplat.

I Managua var vi en handfull som inte lämnade stationen förrän det ljusnat, utan försökte sova lite här och där. När solen gått upp efter 6 sökte vi upp en bankomat, och assisterade av en beväpnad vakt tog vi vi ut lite pengar. Sedan blev vi fintade av en taxichaffis på några dollar (som vanligt) men det blev bra i slutänden och vi hamnade inknökade på en minibuss till Leon, ca 1.5 timmar bort.

Wave-slaves (El Salvador)?

Mysteriet är löst: det var 92% nylon och 8% stretch! En underbar kombination!

Till kusten med lokalbussar blev lite jobbigare än väntat. Första bussen från hotellet till busstationen åkte vi för långt, så vi fick åka tillbaka och sedan gå. Väl framme hittade vi inte vår buss och hade svårt att göra oss förstådda men vi fick tips om att sätta oss vid vägkanten en bit upp och bida vår tid. Till slut kom en gammal färgglad diesel stånkade och pustande och vi kunde påbörja första benet till La Libertad, en kuststad där vi skulle byta för vidare färd västerut. Det är nåt speciellt med att sitta på en lokalbuss istället för att åka taxi, trots att det tar längre tid och är minst sagt mindre komfortabelt.

Hungern började trycka på men La Libertad var så sunkigt att vi tappade sugen. En otippat supergod och färsk ananasjuice samt 4 bananer fick duga tills vidare. Sedan frågade vi oss fram till bussen som skulle ta oss till Playa Palmarico. Folk hade redan börjat passa platser så ur det perspektivet kom vi i sista stund. Men att sitta och vänta nästan en timme i en buss i 35-gradig värme är inget man vill göra så många gånger i livet. Inte för att det var trist, en otrolig kommers passerade revy när alla gatuförsäljare gjorde en lov i bussen och ropade ut sina alster. Mest mat och snacks men även underkläder, pannlampor och glass(!). Otroligt hur likt mycket fungerar i olika delar av världen. Kunde lika gärna varit en buss i Indien eller Vietnam.

Till ton och bild av en aldrig sinande ström smäktande Julio Iglesias-kopior fick vi sen en vacker bussfärd längs med kusten. Vi var de första (och enda) som hoppde av och tog sedan stigen ner mot havet. Trötta, hungriga och svettiga gick vi en grym besvikelse till mötes. Stranden stämde inte alls överens med våra fantasier, men en kille på plats var väldigt sugen att hyra ut ett skabbigt rum åt oss. Allt kändes för övrigt skabbigt (troligen inte helt rättvist) och dessutom helt öde. Trots det krävdes en enorm viljeansträngning att tänka om och ge sig ut på vägen igen för att flagga ner en ny buss och leta vidare. Men en halvtimme senare tågade vi in i nästa vik, Playa El Zonte.

Mycket bättre men fortfarande inte helt nöjda av någo anledning. Troligen alldeles för högt ställda krav baserat på erfarenheter från fornstora dar.  Men vi hittade ett ganska bra ställe, Estancia Nativa, även om rummen var lite trista så kändes stämningen god. Playa El Zonte är för övrigt ett riktigt surfarmecka, tydligen med ett internationellt renomme'. Med det för ögonen känns allt förvånansvärt litet och lugnt.  En handfull ställen att bo på och dito restauranger. En tydlig surfarkultur och de karaktärer man kan tänka sig. Lite av "Baywatch" utan att egentligen veta vad det innebär. Antagligen alldeles för lite bimbos till förmån för långhåriga, blonda grabbar med apelsiner i armhålorna.

Stranden närmast var väldigt stenig med stora vågor. Efter en grillad kyckling och en törstsläckare var vi på banan igen och tog en promenad runt hörnet. Där dolde sig den fina stranden och alla surfare och badare. Och riktigt fina ställen för samma peng! Arrrgh! Men nu fick det vara nog, vi var tillräckligt nöjda och slappade i hängmattor resten av dagen och försökte hålla oss vakna till efter 9. Seglivad jetlag denna gång.

Dagen där på kastar vi oss i ett 28-gradigt hav. Helt otroligt underbart. Kära gamla Stilla Hav, Pacific Ocean, whatever - skall aldrig mer bada i Atlanten. Det är mycket och stora vågor och många surfar. Vi vill inte vara sämre och tar en "introduktionskurs" i vågsurfning. En timma senare är vi helt slut och mörbultade, men en rolig erfarenhet rikare!

Dagen avslutas med en lokal specialitet, soppa Mariscos. En soppa med hummer, kräftor, räkor, bläckfisk och en hel fisk mm. Riktig gott och pinsamt billigt. Och till våååååååågornas brus...

Torsdagen tänkte vi oss att dra vidare upp i bergen, men när vi som bäst skulle packa ihop våra gejor ångrade vi oss och stannade. Det går bara inte att skiljas från ett så varmt och skönt Stilla Hav. Skit också, vi äventyrar starkt ett av våra stora mål i Nicaragua. Men torsdagen blev superskön med bad, hängmattor, läsning och ett okänt antal "snorfningar". Kanske nåt litet barhäng också, förresten...

Ett solnedgångsbad och en "ceviche" with a view trodde vi var vår grand final, eftersom vi skulle med 6-bussen upp till bergen och Ruta de las Flores dagen därpå. Men en invit till ett bonfire-party på stranden kunde vi ju inte tacka nej till. Sand mellan tårna, stjärnklar himmel i blick, ljudet av stilla havets vågor - och en kall öl i handen. Finns en bättre kuliss?

Belåtna kryper vi till kojs med klockan ställd på strax före 6. Ett besök som under de tre dagarna vände oss från smått skeptiska till, kanske inte lyriska, men ändå. Atmosfären var nog det bästa, och integrationen mellan västerländska turister, turister från San Salvador och lokalt boende. Ingen kolonial känsla som man kan få ibland med herre/tjänare och nedböjda blickar. Utan lika värda, stolta och ett "high-five" världsmedborgare emellan. Skräckscenariot är att nån stor internationell aktör köper upp mark och bygger murar mellan turister och lokalbefolkning. Som verkar vara den normala utvecklingen av turistmål.

Banlon eller nylon (El Salvador)?

Kändes nästan som ett mirakel när vi på måndagsmorgonen fick info om att mitt bagage var lokaliserat och på samma plats som Johans, dvs i Costa Rica, och skulle fraktas till El Salvador med Taca Airlines kl. 14. Vi var dock tvungna att hämta bagaget på flygplatsen.

Efter en frukost tipica med såklart böngegga gav vi oss iväg för att göra stan iförda vära nyinöpta banlonkalsonger. Eller nylon eller nåt annat vidrigt material. Jag tänker inte gå in på konsekvensen av detta plagg efter en dag i 30+ gradig värme, utan fokusera på de andra attraktionerna. San Salvador, denna ändå hyfsat negativt mytomspunna stad, uppfyllde nog våra förväntningar ganska väl. En ganska, normal latinamerikansk stad med mycket halvorganiserad gatuhandel som gör trottoarerna oframkomliga men nära till möten. Livlig trafik, mycket ljud och människor. Attraktionerna i det historiska centret begfänsade dig sig till nåt halvfint torg, en stängd katedral och kyrka med en annorlunda framtoning. Det roligaste är dock att bara glida fram i vimlet och hälsa på människor, köpa färska fruktjoser eller andra småsaker som ger anledning att öva upp den usla spanskan. Jag måste säga det igen att människorna är otroligt trevliga och har väldigt nära till ett leende. Det gör det hela så himla mycket roligare. Och inga inkastare eller försäljare av krimskrams som förstör ens tillvaro.

På alla timmarna downtown såg vi inte en enda turist eller västerlänning. Det får jag nog anse som unikt i en huvudstad, kan inte påminna mig om att det inträffat tidigare. På vårt hotell bor det i och för sig ett par men det är de enda. Så det är inte konstigt om engelskan är kass. Samtidigt blir det rätt kul att kommunicera och till slut kan man hitta ganska rätt. Lite spanska, lite engelska och lite leenden är ofta en ganska framgångsrik väg.

Så blev det dags för flygplatsäventyret. Vi åkte en kollektivtaxi ut men det var bara vi som skulle med. Än en gång, var är alla? Efter att ha kastats fram och tillbaka mellan flygbolagen som utpekade på varandra som ansvarig fick vi komm in i ankomsthallen vid bagagebandet. Där låg våra väskor, halvöppnade och troligen genomgågna, men en snabb koll och känslan var att allt var med. Då började nästa problem. Vi hade ju passerat ut igår och då lämnat utresehandlingarna och det var vårt fel att vi inte berättat för tulltjänstemannen att han skulle lägga dessa åt sidan tills vi fick vårt bagage. Det slutade med att vi tillsammansmed dem fick leta igenom alla(!) buntar med gårdagens inresehandlingar för att hitta våra. Kändes lite underligt med i de sista 20%-en dök de upp. Otroligt. Allt klart och vi kunde spatsera ut med våra ryggor och solsken blick!

Jag kan för övrigt berätta att det vanligaste namnen vid inresa till San Salvador Intnl. Airport den 15 jan 2012 är Rodriguez och Martinez samt en och annan Escobar.

En middag i de finare delarna av stan på kvällen efter ett besök vid revolutionsmonumentet. Bredvid monumentet ligger Hotel Sheraton och utanför stod 30-50 militärpoliser beväpnade med automatvapen. Typ med max 20 meters mellanrum. Overkligt. Och man känner sig lite uttittad när man börjar gräva i ryggan efter kartan. Men när de fattat galoppen så skramlar de fram och frågar om vi behöver hjälp istället. Än en gång glada miner och varma leenden fast med handen på en osäkrad Kalsjnikov eller dylikt.

Nu drar vi ner till Stilla Havskusten någon eller några dagar för att få oss något dopp eller två i det blå. Sedan tar vi troligen västerut och på högre höjder bland kaffeplantage och vackra vyer i Ruta de las Flores. Ingen aning om internet funkar där och därmed nästa uppdatering.

I startblocken - lätt lastade (El Salvador)

Efter ett dygn på flygplatshotellet Hotel Aeropuerto (rekommenderas) och lite tropiska vibbar trots 1200 m höjd, slog den riktiga tropiska värmesmockan till med all kraft när vi landade i San Salvador. En jättefin flygning på dryga timmen över Nicaragua och Stilla Havskusten, där vulkanerna paraderade förbi i horisonten, firades med den lokala varianten av rom & cola - som brukligt mer liknar the än cola.

Bagaget strular vidare. Vi hade lite överläggningar på flygplatsen och min rygga är fortfarande helt borta, så jag har mentalt börja ställa in mig på att aldrig återse den igen. Vilket känns riktigt jobbigt då jag hade alldeles för mycket vitala delar där, och idiotiskt nog inte alls preppat för det. Johans är förvisso lokaliserad, men det verkar inte lika lätt som vi först trodde att få den till oss.

Vi är ändå riktigt glada att vara här nu. Beslutet att åka till El Salvador satt långt inne, men känns helt rätt och spännande väl på plats. Vi är inkvarterade i ett område som anses som ett av de säkrare, trots det finns det nog mer taggtråd utanför vår dörr än i alla kohagar hemmavid sammantaget. Och utanför den lilla snabbmatsrestaurangen runt hörnet patrullerar en tungt beväpnad vakt. Men mönstret är inte nytt utan känns igen från både Peru, Venezuela och Guatemala. Människorna utstålar dock en genuin värme. På väg ner på stan idag gick vi förbi en fotbollsmatch med typ det lokala korplaget. Vi kom i slang med en man på knagglig engelsks respektive dito spanska. Efter de sedvanliga förväxlingarna Sweden/Schweiz/Suiza/Suecia löser Zlatan problemet. Och ett avslutande brett leende med "I'm so glad you come to visit my country. Welcome!" sitter som en smäck när man intalat sig att i princip varenda kotte man möter är en potentiell mördare.

Eftermiddagens mission var att handla upp lite försäkringsgspengar. Typ rena kallingar, tandborste, telefonladdare, shorts etc etc. Det är inte helt optimalt med fleece och långbrallor i växthusklimat... Även om utbudet var enormt i Centralamerikas största köpcentrum, var utbudet av underkläder minst sagt skralt eller lätt att hitta över huvud taget.

Vi har börjat smida lite planer för närmsta tiden medvetna om att bagageeländet troligen kommer sätta käppar i hjulet. Vi blir i alla fall kvar här i San Salvador minst någon dag till innan det bär iväg ut på vischan.

Utan bagage i Costa Rica

Blev till slut 25 timmar dörr till dörr, varav uppåt 20 ombord på flygplan, p.g.a förseningar på de två första benen. Orosmomentet var egentligen snöstormen och ishalkan, vilket fick mig att fundera på om jag över huvud taget skulle kunna skulle kunna ta mig till Arlanda i vinternatten genom de djupa och mörka Roslagsskogarna. Det flöt dock på - om än i sakta mak. Problemen började istället när vi bordat planet och börjat andas ut. 1 timme fick vi sitta i planet på Arlanda innan det lyfte, och 2 i London. Det ledde till en guidad tjurrusning genom JFK i New York för att hinna med planet till San Jose. Så klart att inte bagaget hann med. Och American Airlines-flighten var rätt usel. Ingen middag trots middagstid på en 5,5-timmarsflight, utan bara en sketen macka med plastost och sunkigt plan.

Så nu sitter vi här 1200 m öh, ganska slut på ett flygplatshotell, och skall sova några timmar innan vi flyger det allra sista benet upp till vårt startpunkt som är El Salvador. Masterplanen är sedan att ta oss ned genom El Salvador, Honduras och Nicaragua tillbaka till Costa Rica för att möta familjen och skicka hem Johan.

Men den stora molnet just nu är bagaget som vi försöker omdirigera till San Salvador. Det är ju inte helt optimalt att vi inte är kvar. Johans rygga är hittad i NY, men min är fotfarande fortfarande försvunnen. Illa, men hoppet är väl det sista som överger en...