Die Mauer, Gubeiko / Jinshanling 2/5

Det var minst sagt en last minute call att få till ett upplägg med Kinesiska muren. Det mesta kan ju göras bra eller dåligt, ses eller upplevas. En del attraktioner kan man i princip bara bara bocka av, det ger inte mycket mer. När det gällde Kinesiska muren var magkänslan att det gick att uppleva på ett bra sätt, frågan var bara hur. Med säkerhet var det inte att åka till stället närmast Beijing, Badaling, för dit kommer horder av folk och trängs samtidigt som ihärdiga souvernirförsäljare gör allt för att sabotera vistelsen. En tanke hade jag börjat gro redan hemma och det var att göra en hike på en del av muren, lite längre bort från Beijing. Frågan var bara om barnen skulle fixa det. Nu blev det såklart inte lätt att få till ett sånt arrangemang med bara några dagars varsel, men framförhållning är ett gissel on the road. Jag hade också velat få till det som den sista aktiviteten innan nattåget till Xi'an på lördag men det ville sig inte bättre än att vi hastigt och olustigt fick packa ihop våra grejer och lämna hotellet för ett dygn. 

Sen hade jag velat göra det på egen hand om men det är lögn i h-e att kommunicera och komma fram dit man vill i detta land. Så vi sydde ihop en skräddarsydd tvådagars tripp med guide som gick i lås kvällen innan avgång. Upplägget var två timmars bilfärd norrut till Gubeiko för att ta in på ett "farmers guesthouse" och sedan en tre timmars hike på muren för att avsluta i solnedgången.

Kl. 10 blev vi hämtade av en engelskkunnig Kines med det engelska varianten av sitt namn som "Bob" och transporterade ca två timmar norröver till en liten håla nära muren benämnd Gubeiko. Ren och fräsch liten by där många av bönderna börjat komplettera sina hus med gästrum åt muräventyrare. Där fick vi vila en stund innan en lunch serverades av familjen. Vad skönt att kunna förklara för en tolk vad man vill äta. Oron över maten och att äta "hemmahos" någon visade sig vara obefogad, det var superfräscht och gott även om det ändå inte blev precis som vi förklarade. Barnens plain kyckling med ris och utan grönsaker blev till en kycklinggryta. Lite fick de i sig i alla fall.

Sen närmade sig höjdpunkten när vi äntligen fick bestiga muren. Vi gick nästan 6 kilometer upp och ner på muren och genom och på ett flertal vakttorn i skiftande skick och avslutade med en disig men dock solnedgång. Det var precis så magiskt och bra som väntat. Och de busslaster med skränande turister och ihärdiga säljare såg vi intet. Under de ca fyra timmar vi tillbringade vandrades och väntandes på sol såg vi nog max en handfull andra. Det var tyst, lungt och alldeles, alldeles magiskt. Det enda ljudet var väl i stort sett fasaner som med jämna mellanrum tutade i dalarna mellan berget. Strax innan solen försvann klättrade vi ner, verkligt nöjda och tillfredsställda med dagen. Morgondagens planerade soluppgångshike i Jinshanling kändes nästan överflödig. Men, åter trots tolk, en halvdassig middag på en lokal restaurang  (ständigt denna slemsås) och sedan tidig läggning då vi skulle upp i ottan nästa dag. Och barnen ville sova i eget rum, för vi hade fått två. Och nu gick det upp för mig varför det var så svårt att få tag i familjerum med mer än tre sängar detta rike. Ettbarnspolitiken så klart! 

Fredag morgon väckning med tuppen kl. 4.30 och en snabb biltur bort till Jinshanling där vi skulle starta vår soluppgångshike. En skolklass som campade i närheten , några fotografer och några till var de enda som tänkt samma tanke som vi. Annars är var de stora parkeringarna tomma på bilar och bussar. Affärer var stängda och linbanor och annat tjafs hade inte börjat gå. Kapaciteten var helt klart i kubik större här än Gubeiko, och då är det ändå inte det närmsta stället...

Om människorna var frånvarande så var molnen inte det. Så av soluppgången fick vi bara lugnet, vilket absolut inte var fy skam. En fantastisk tre timmars hike västerut mot Simatai som för tillfället är stängt. Muren är annorlunda i Jinshanling mot Gubeiko. Högre, beredare och bitvis mer restaurerad. Och stupade och långa, hiskeligt branta trappor. Vi gick ca tre timmar denna gång samt ett avbrott för en picknick frukost i ett av vakttornen. Vi mötte två samt en handfull fotografer på hela hike bort. Faktiskt otroligt efter vad vi förberett oss på.

Rejält slut i ben (ej barnen!) blev vi hämtade av bilen vid niotiden och för återfärd mot Beijing. Det blev lite sovande på färden. Ett imponerande stopp i Olympiastadion fågelboet hann vi också med. Otroligt vilka byggen med nämnda bo som kronan på verket. Men även fyra skyskrapor (?) men som tillsammans formade en drake. Här sparade man verkligen inte på krutet.

Sedan blev vi bjudna på lunch i en galleria i en restaurang som serverar Kinas variant av fondue, hot pot. Kändes både modernt och genuint och riktigt gott var det också. För kidsen gick det också bra eftersom man ju kan välja själv. Återigen var tolken behövlig, vi hade inte haft en chans att få beställa utan honom.

Sista och avslutande aktiviteten var en varsin helkroppsmassage med fokus på fötterna efter vår "tuffa" och hike. Vi fick fyra uppradade sängar i ett rum och fyra fnittrande men proffsiga kinesiskor som masserade våra ömma lekamen i 1.5 timmar. Mest fascinerade var de nog an annars över Ellinor och fotade, men fnittrade och hade sig när vi var klara. Men de är långt ifrån de första, hennes späda, blonda, dockliknande det verkar slå an en sträng hos många.

Återincheckning på gamla hotellet för en sista natt och sedan vila, kortspel och dusch innan middag och läggdags. Anna konstaterade att hon har 38.4 och en envis hals som inte velat ge med sig sen vi kom. Så middagen blir runt hörnet på en fransk restaurang som visade sig vara lite för dyr vår smak . Men vi tyckte vi hade förtjänat en köttbit med sås och stekt potatis efter de senaste måltiderna.

Arrived and kicking, Beijing 29/4

Flygresan gick bra, ett byte i Köpenhamn och sedan drygt 8 timmar natt med landning kring lunchtid måndag den 29 maj. Att ta sig ur flygplatsen gick hur smidigt som helst. Inga köer eller problem i passkontrollen och allt bagage hade kommit. Det var ett tag sedan - för undertecknad i alla fall... 

Och så hade tunnelbanan en förlängning ut till flygplatsen så vi slapp trilskas med skurkaktiga taxichaufförer utan vandrade med våra ryggsäckar raskt ner i underjorden och gav oss i kast med det Kinesiska systemet. Bortsett från biljettautomaterna, som vägrar acceptera de sedlar de utger sig för att acceptera, skulle tunnelbanan visa sig vara snudd på det enda vi klarade utföra med någorlunda korrekt utgång de närmsta dagarna. Men när man väl fattat galoppen är tunnelbanan i Beijing helt perfekt och enkel, även för en västerlänning som får ut noll och intet av de kinesiska tecknen. Enda debaclet skulle vara att de har säkerhetskontroller på alla stationer, som å andra sidan inger föga förtroende eller engagemang från de inblandade. Nej, hit med en delegation från SL så får de veta hur en T-bana skall dras.

Den första förvåningen slog dock emot oss och vi när vi kom ur tunnelbanan. Sommarvarmt med strålande sol och 27 grader! Tankarna gick till ryggsäcken och hur det egentligen stod till med fördelningen mellan shorts och långkallingar. P.g.a. visa-krav hade vi varit tvungna att köpa grisen i säcken och förbokat ett hotell. Inte helt trivialt att hitta i Beijings smala gränder(hutonger) men till årets tekniska landvinning måste nog Google Maps med förladdade kartor nämnas med en eloge. Telefonen /plattan förvandlas helt plötsligt, när den inte kan agera telefon längre, till världens bästa karta och med lite tur och Gps-signal även en navigator. Snart är nog guideböcker ett minne blott. 

Hotellet The Classic Courtyard var en OK gris när den kom upp ur säcken. Inget fönster i rummet, lite trångt och egentligen bara tre sängplatser. Men rent, fräscht och familjärt. Och, visade det sig, hyfsat bra läge. 

Kort natt, lite sömn, jet-lag - det var fara å färde att vi misslyckades med sömnomställningen direkt. Att lägga sig ner på hotellsängen en stund är inte att rekommendera men med lite viljestyrka lyckades vi ta oss ur rummet för en tidig middag innan katastrofen hann bli ett faktum. Trots måndag var det helgdag då dagarna innan 1:a maj, en av Kinas tre storhelger och då man firar Arbetardagen. Så vi tog oss runt hörnet till Ghost Street bland helgfirande Pekingbor populär gata i fylld med restauranger under en himmel av klassiska kinesiska röda lyktor. Glada i hågen strosade vi en stund för att sedan inta en uteservering bland de tusen i den ljumma kvällen. 

Efter att bläddrat igenom de otal antal rätter i menyn började det sakta gå upp för oss att maten troligen var ett problem i vardande. Som tur är har Kineserna (i alla fall i Beijing) en kultur av att marknadsföra sina rätter jämte bilder, så man har en viss chans att välja rätt. Förutom på dryckessidan så fanns en kort engelsk beskrivning också. Men det kändes som minerat vatten att navigera bland grodor, hönsfötter, tarmar, anknäbbar och dylikt när man skall sukta sina barn till en härlig middag i ett nytt land. Det gjorde inte saken lättare att man några meter bakom vårt bord rensar säckar med sprattlande gigantiska grodor(bullfrog) till det rytmiska ljudet av en köttyxa tjänstgörande som giljotin. Fast det måste ändå framföras att Ellinor garvade läppen av sig när ett särskilt levnadsglatt exemplar tog till flykten efter att blivit av med sitt huvud. Tolka det den som kan.

Första lektionen gav oss att man inte skall beställa varsin rätt, utan det går minst två vuxna på en rätt. Så där satt vi med ett hav av mat varav kidsen utan tvång max ville suga på varsitt riskorn. Så det fick bli lite milt tvång eftersom det i alla fall inte var så starkt. Anna var nöjd med sin beställning medan mina kycklingdelar var svårdefinierade. En stund misstänkte vi halsdelar men bestämde oss för vingar. Det var i alla fall lika mycket chili som kött så hettan gick inte att klaga på.

Dryckeslistan var som sagt helt kinesisk och nu visade sig det andra problemet som vi anade skulle följa med oss resten av resan. Även om de inte kan Kinesiska så verkar de även ha ett annat språk gällande gester. Ofta när man pekar och viftar och försöker förklara på det "universella" språket möts man av ett helt uttryckslöst och oförstående ansikte. Denna gång resulterade det i en 1.8 liters öl på plåtsflaska när vi egentligen menade 0.5 liters glasflaska. Värre saker har man i och för sig råkat ut för. 

Nästa och mer kända problem var ätredskapen. Nog för man säger att utvecklingen gått fort i Kina, men det gäller inte hjälpmedlen för matintag. För Anna och mig funkar det men för barnen är det inte lätt. Som tur var tog jag med några gafflar från Svedala med just denna dag låg de på rummet ouppackade. Men de kämpar på bra och verkar få hyfsad kläm på det. På vägen hem tänkte vi komplettera den minimala middagen med lite glass(som Ellinor tjatat om hela dagen för övrigt) och efter idogt letande hittade vi ett krypin med mjukglass! Lycka! Ehh, inte långvarig. För ur maskinen kommer en grön gegga som varken liknar pistage eller mint. Och är totalt oätlig. Måste varit nån form av algmos eller liknande. Vedervärdigt i vilket fall. Tur vi har kexchoklad från goa Sverige hemma på rummet. Hur skall detta sluta månne, var det som snurrade i huvudet den pga jet-lag bitvis sömnlösa natten. 

Ny dag, nya tag och deg i kroppen. Kändes som djupsömnen inträffat precis innan uppstigning halv tio. Frukost på hotellet, inga förbenade hönsfötter utan rostat bröd med vingummisylt och äggröra. Första uppdraget var att leta reda på en kontakt som jag fått via nätet gällande ett Kinesiska muren upplägg. Så det blev en del tunnelbaneåkande för att konstatera att han hade semester. Nästa uppdrag var Silk market, Beijings berömda flervåningsmecka för billiga piratgrejor främst märkeskläder,  skor, väskor. Men det är ett sånt där ställe med små garderobsstora butiker där man inte kan titta i fred och måste pruta hejdlöst. Inte vår kopp te men riktigt mycket grejer och kändes som riktigt bra kvalité. Och det skulle det ju kunna vara då det mesta säkert är gjort i närheten. Billigt? Ingen aning men de små souvernier barnen köpte var en tredjedel respektive en tiondel av utropspris. Så det gäller att inte vilja ha det man vill ha så att säga. 

Efter fusklunch på en kinesisk ägd kedja av Italienska restauranger kände vi oss tvungna att ta tjuren vid hornen igen. Först hamnade vi fel på ett mysigt ställe nära hotellet med rooftop servering men brist på mat i menyn. Så lite svindyr dricka innan vi backtrackade till ett annat krypin. Anna var sugen på dumplings så ja, vad låter bättre än Magic Dumplings? Den övriga menyn var inte sämre än någon annan så det fick det bli. Riktigt kul blev det för menyn var felöversatt, så ej het kyckling blev fisk blandat med chilifrukt en masse. Vid närmare genomgång visade sig fler rätter vara fel översatta. Hur är det tänkt man skall göra egentligen? 

Onsdagen vek vi för några "måsten"  nämligen Lamatemplet och Himlens tempel. Mycket been there, done that mer än att det egentligen är riktigt kul eller imponerande. Lite raljant kanske för visst är det kanske kul och imponerande men lite blasé tillåter jag mig att vara. Men det är kul att ha varit där! Och så köpte barnen lite souvernier - det en solfjäder och ett lila solparaply. Och glömde det, men ehhh, men McDonalds lunch...

På kvällen vandrade bort till Naoxliang, ett annat helgfirarställe för Pekingbor men helt annan karaktär. Mer barer och affärer, inga tacky uteserveringar. OK stämning och vi  hittade en restaurang där vi lyckades få beställa rätt och få nöjda barn, trots den vanliga totala frånvaron av gemensamt språk! Bättre taktik med smakprov gjorde att några grillspett med ris till slut satt som en smäck. En annan skillnad mellan våra folk är att Kineserna helt verkar sakna behov av mysfaktor. Har inte sett en restaurang utan lysrör i taket. Skumt.

Kalle Anka och Indiana Jones (Florida)

Mitt minne av Orlando för 20 år sedan är att det fanns tre gigantiska parker här med Disneyworlds Magic Kingdom i spetsen. Idag vet jag inte om det räcker med 33, jag vet, i och för sig inte heller om mitt minne är korrekt. Hur det än ligger till är det fullständigt groteskt, vulgärt eller vilka ord man skall använda. Har man inte sett det går det nog inte att förställa sig, än mindre att beskriva.

Här är vi nu och jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Är det något som gråter är det i alla fall plånboken för det är hutlöst dyrt att tillbringa en dag på en park. Och vi hade föresatt oss två parker och två dagar. Disney och en filmstudio.

En shuttle gick från hotellet tidigt på morgonen så det blev ännu en early bird. Men det visade sig vara bra då den stora utmaningen med dessa parker är att tillbringa så lite tid som möjligt i köer. Köer som kan vara över en timma, ibland en och en halv eller mer. Att vara effektiv de första timmarna är en nyckel till framgång. Hyfsat pålästa och tur med att det nog inte var högsäsong gjorde att det gick riktigt bra. Men vi lämnade hotellet halv åtta och var inte tillbaka förrän efter nio på kvällen, så det var mycket sega ben som lades på sänghalmen.

Hur var det då? Det är ofantligt stort och mäktigt och vi var vid ingången vid nedräkningen. Glädjen, blicken och förväntan hos barnen då var obetalbar - och lite skrämmande. Som alla födelsedagar tillsammans, ungefär. Disney har verkligen lyckats med sitt varumärkesbyggande.

Parkkonceptet är ju annars ganska lika oavsett om man är på Liseberg, Legoland, Disney en litet kringresande tivoli. Man skall roas och förväntas sedan shoppa prylar samt köpa mat och snacks. Vad gäller att roa så är jänkarna överlägsna. Det mesta är oerhörd proffsigt och med denna enorma apparat  är det ju gigantiska företag med oändliga resurser. Så det är inte konstigt om det blir bra. Lägg där till grymt välorganiserat och med glättiga och hurtiga tillrop till alla. Och vad gäller shopping så är även utbudet astromomiskt. Det är affärer precis överallt och efter varenda attraktion måste man gå igenom en plus att vägarna är kantade med affärer. Mycket smart. Jag skulle gissa att Disneyland är störe än Norrtälje och omsätter mer på en genomsnittlig dag. Parader och shower är något de verkar gilla och är bra på. Gärna kantad med tusentals människor som hejar på.

Vi hade i alla fall en riktigt kul dag lyckades göra nästan allt vi ville och kidsen hade inte tröttnat efter de ca 12 timmarna.  Men man kan ju inte säga att man själv var sugen på ännu en dag. Men nästa dag var det dags för Hollywood Studios och samma koncept. Lite färre åkattraktioner dock och mer shower. Det coolaste var nog en stuntshow som jag kommer minnas länge samt en 4D rymdskeppssimulator från Star Wars. Måste vara den ultimata Star Warsupplevelsen, som att vara mitt i filmen och åka ett litetmskepp vad de nu heter. Grymt.

Ellinor och Anna åkte en annan grym grej i Hollywood Studios,  en berg och dalbana, där Ellinor precis klarade längden. Anna sade att det var det värsta hon åkte medan Ellinor ville "åka uppochner igen". Hon är en riktig fan av läbbiga rollercoasters och dylikt. Övergår mitt förstånd. Elias och jag är inte lika på. Eller vad man skall säga.

Vi klarade våra två parkdagar och även om vi är trötta så var det, såklart, en höjdare. Men åtminstone jag fick en dålig eftersmak. Det är för vulgärt, pompöst och glättigt. Bara alla slemmiga slogans som pumpas ut får en ju att kräkas.  "Let the memories begin", "A dream come true", "Celebrate today", "Making memories" etc etc. Det skall bli riktigt skönt att lyfta från det här landet ikväll. Men jag tror inte jag har alla med mig på den...

Nu har vi bara en nercabbat resa på ca 4 timmar ner till Miami och kvällsflyget till London. Blir väl en sista frossa i fastfood och kanske en outlet innan vi mpste börja ställa om förmett normalt liv hemma. Om 36 timmar är det skola och arbete...

Sky is the limit (Florida)

Vi fattade aldrig hur nära vi var att bli fast i Panama. Samma dag som vi skulle lämna landet pratade vi med tjejen som var inblandad i bokningen av vårt seglingsäventyr. De hade varit oroliga för oss och trodde inte vi kommit fram pga. indianupproret. Det små yttringarna vi såg när vi åkte ut hade blivit lite våldsammare och vägen var nu stängd. Troligen bara minuter efter vi passerade. De som inte kom igenom var fortfarande fast i San Blas.

Vårt plan till Miami skulle gå kl 14, men hade blivit framflyttat till 14:30 och blev sedan ytterligare en timme försenat. Det var inte så bra eftersom vi redan tyckte att vi skulle landa lite sent i Miami. Vi ville komma upp en bit i Florida innan nattning. Nästan 2.5 timmar tog det att flyga till Miami och nästan lika länge innan vi satt i bilen och kunde lämna flygplatsen. Helt sjukt vilken tid immigration tar och att även alla som bara är i transit måste gå igenom samma procedur. Rekommenderar ingen att passera USA på någon flygning.

Kunde inte låta bli att hyra en cab, en Chrysler Seebring Convertible. Det var faktiskt inte så blodigt mycket dyrare än en vanlig bil. Lite trångt med packningen bara. Hade föresatt mig att svänga ut på Ocean Drive med vinden i håret och Easy Riders soundtrack i högtalarna. Vi gjorde ett gott försök i alla fall, men Ocean Drive var längre än jag kom ihåg så vi snurrade runt ett tag och hade svårt att hitta rätt. Men spektakulära schabrak fanns det gott om och det dröjde inte länge förrän vi blev omkörda i innerfilen av en Ferrari. Miamis skyline från en av broarna i en cab en ljummen fredagkväll är ganska funkis...

Ocean Drive-övningen gjorde ju inte vårt tidstapp bättre, så vi kom inte längre norrut än till Fort Lauderdale innan det var hög tid att fixa hotell. Vi checkade in på tredje försöket strax efter kl 22, efter en sen middag på Taco Bell. Vi körde nercabbat hela tiden, det gällde ju att få valuta för pengarna.

Skaplig uppgång nästa dag då vi ville hinna till Kennedy Space Center, innan Orlando där vi hade ett hotell bokat nära Disneyland. 3 timmar tog det upp till KSC och det var fyra med golvmoppsfrisyrer som, glada i hågen, klev av. Barnen tycker vi skall köpa en sån bil. KSC blev över förväntan, det hade hänt en del sen de 20 år sedan jag var där. Nu var det väldigt arrangerat med guidade turer och utställningar. Det häftigaste, förutom att se rampen och gamla rymdfärjor, var nog uppskjutningssimulatorn. Man fick sitta i en simulator som simulerade de första minuterna i ett uppskjut. Från nedräkningen till stora tanken släpps. Riktigt ballt och det påstods vara nära den riktiga upplevelsen.

Sedan bar det av rakt tvästerut till Orlando, fortfarande med nedcabbat tak och hög musik. Det gäller ju att passa på när värmen ligger strax under de 30. Vi hade lite navigeringsproblem och det är en himlans massa vägtullar som är fruktansvärt irriterande. Men till sist hittade vi rätt och kunde packa upp våra grejor för tre hela dagar på samma plats. Trötta insåg vi, efter lite snabb informationsinsamling, att vi måste gå upp redan halv sju för att pussla ihop kommande dag. Ingen rast, ingen ro.

Det känns lite oväntat att vara här nu, nästan så jag ångrar mig. Hade ju tänkt det lite som en belöning för kidsen efter några tuffa veckor på luffen som det brukar vara. Men nu har vi haft det så bra och kul att det känns lite som grädde på moset. Men de är såklart superladdade och i ett enormt lyckligt ögonblick med Disneyworld för dörren. Men det är inte bara det, den förpackning som detta land levererar i lockar så enormt. Och kanske kontrasten mot där vi varit och det vi pratat om där. Ögonen är stora som tefat, detta är det förlovade landet. Hoppas inte de fördärvas nu...

Over and out (Panama)

Tillbaka på hotellet vände vi uppochner på ryggorna och gav oss sedan ut på staden för våra tre sista ärenden. Ta oss ut till Amador Causeway för att se på in-/utgången till Panamakanalen, köpa Panamahattar och åka en av de coola lokalbussarna som vi inte hann sist. Vi lyckades bocka av alla tre men det blev några kilometers promenader så vi var lite sega i benen när vi kom tillbaka till hotellet.

Sista kvällen i Panama så det var dags för att fira med finrestaurang. Det trista är bara att det inte är så kul på sån ställen. Men ett avbräck från de vanliga rutinerna är det i alla fall.

Vi har nu även dragit skynket en överraskning som vi sparat till barnen som det sista stoppet på resan. Vi kommer lämna Panama City imorgon fredag och flyga till Miami. Där stannar vi några dagar där innan vi fortsätter hem. Avsikten är att hyra en bil och fara upp genom Florida för att besöka Disneyworld och förhoppningsvis hinna med en snabbvisit till rymdbasen Kennedy Spacecenter. Gissa om det mottogs väl...

Sacanagem (Panama)

Tillbaka igen efter tre fantastiska dygn i Kuna Yala/San Blas. Äntligen lite medvind efter de senaste dagarnas lilla motvind. Det finns nog inget bättre än att vara på sjön när allt kommer kring. Fast vädret inte var på topp och det började lite surrealistiskt, eller vad man skall kalla det...

Uppstiging 4:30 för avhämtning på hotellet kl. 5. Puh, dessa ohemult tidiga mornar kan vi inte vänja oss vid. Ett under av logistik som i nån form av kontollerat kaos ändå visade sig fungera till slut. Vi fick knöka in oss i en 4WD tillsammans med tre andra. Det var upphämtning lite här och där och synkning av ett par bilar till. Det gemensamma för oss alla var att vi skulle ut till Kuna Yala/San Blas i någon form. De flesta till olika öar i olika boenden hos Kunaindianerna och sen vi som skulle mönstra på en båt.

Efter två timmars färd ut till den Karibiska kusten hamnade vi ute i en flodkrök för vidare transporter. Vi hade på vägen ut både fått visa våra pass och betalat en entreavgift för att få komma in i Kunaindianernas territorium. Transporten ut i arkipelagen sköttes av Kunas och efter en tids väntan blev vi  plötsligt anvisade en båt och transporterade ca 15 minuter ut till en ö där Sacanagem låg tillfälligt förtöjd. Skepparen Federico och hans hjälpreda Armando tog emot. Vi fick inkvartera oss i hela förruffen med gott om utrymme för oss fyra. Sacanagem är inte en groteskt båt, utan en 43-fotare byggd för charter och kan ta ca 8 passagerare. Armando och Federico sover på däck.

Federico är en man som är svår att sätta nationalitet på. Han är uppväxt i Brasilien, har en fransk mamma men bor i Colombia med sin dito fru och har tre utflugna barn. En mycket intressant och inspirerande person i alla fall som har många strängar på sin lyra.

Jag skall försöka sammanfatta våra tre dygn på nåt sätt. Det första dygnet äntrade, något försenade, ett gäng på fem stycken Amerikaner och Panams. Det var Hollywoodreferenser, tatuerade tuttar och marijuana på fördäck. De var nog den surrealistiska biten. Frederico var inte böjd med dem och det blev några konfrontationer. Det var sådana overkliga(fåniga) konversationer i detta gäng så att man bara häpnade. Men en inblick i en annan värd.

Nog om det dygnet för dagen efter byttes de ut av tre supergoa jänkargrabbar och vi blev ett riktigt kul gäng och hade riktigt skoj tillsammans alla nio ombord våra två sista dygn. Alla gillade kidsen skarpt och jag måste säga att de sköter sig otroligt bra. Vi får så mycket komplimanger. I det här fallet trodde man de skulle tycka det var en nitlott att hamna på en båt med en familj. Jag brukar känna mig som nitlotten i dessa sammanhang. Men vi blev t.o.m seriöst inviterade till ett extra dygn av Federico. Han försökte på allvar övertala oss men vi såg ingen möjlighet till det då vi hade ett flyg att passa alldeles för tidigt dagen efter. Det kan gräma mig lite denna otur med flyget, hade varit så kul med ett dygn till.

Hursomhelst, dagarna förfölt med frukost runt 8, sedan badning/snorkling eller kanske en rundtur på närmaste ö (man ligger på svaj). Alla öar här har kolospalmer i mitten, sandstrand runtom och man går enkelt runt den. Oftast vadande i ett ljummet kristallklart vatten, även om Stilla Havssidan faktiskt var varmare. Innan lunch sedan förflyttning ca 1 timme till nästa ö och repetera programmet från efter frukost. Likadant till middagen efter en ny förflyttning.

Variationen kunde vara om något skulle handlas. Då lade vi till vid en bebodd ö. På de bebodda öarna bor indianerna oerhört tätt eftersom öarna är så små. Taken på hyddorna tar i varandra och avbryts bara av "dasspirar" ut i havet. Ja, det är det som är avloppet. Federico känner många på dessa öar så han var en perfekt guide. Så förflöt våra dagar. Vi fick några bra snorklingar med superfina rev, men faktiskt inte supermycket med fisk. Även om man såg de vanligaste.

Mat och väder då? Federico var en bra kock, även om det inte var vita dukar och linneservetter. Det mesta var fisk köpt av Kunas eller några egenfiskade. Vi fick tom languster en gång och rom före maten. Vädret däremot var inte perfekt. Mestadels mulet morgon och kväll med växlande molnighet/mulet mitt på dagen. Kunde helt klart varit bättre, men även sämre. Sammanfattningsvis supernajs dagar och vi lämmade dem med en tår i ögonvrån.

Den omvända logistiken fungerade och helt plötsligt knackade en båt på vårt skrov och det var dags att lämna. Hur det gick till är lite magiskt. Men allt fungerade utan missöden och vi var tillbaka på hotellet vid halv två.

Improvise, adapt, overcome...igen (Panama)

Vi fick skjuts in till stan av familjen och samtalet föll in på ursprungsbefolkningens strejk som hade hotat vår Panamatripp för en vecka sedan. Nu visade det sig att det var fara och färde på väg igen. Samma dag som vi tänkt åka från Bocas var det hög sannolikhet för en ny drabbning med den troliga konsekvensen att vi skulle bli avskurna från Panama City och vår hemresa. För att säkra hemresebljetten rekommenderades vi boka ett flyg från Bocas istället för buss. Så vi kastade oss ut till flygplatsen för att försöka få tag på biljetter. Men det var kört om vi inte ville stanna i Bocas hela vår resterande tid.

Tillbaka till staden för rådslag och mailkoll på ett Wifi-cafe för möjliga alternativ. Jag hade ju en massa trådar ute sen tidigare. Oj, ett hugg hade jag fått som var lockande och som jag genast ringde och kollade om det fortfarande gällde. Jodå, segling i San Blas (Kuna-indianernas karibiska ögrupp) gick nog fortfarande. Ett snabbt beslut, om vi tog nattbussen samma kväll skulle det funka på bekostnad av ett kortare Panama Citybesök, och därmed göra Panamakanal lite mera light än vi tänkt oss. Och kortare Bocas än tänkt och som vi ju inte var färdiga med.

Men den tog vi. Troligen själva på en segelbåt i San Blas, lät nästan för bra för atta vara sant. Bara en jobbig nattbussresa emellan. Jag bokade en snorklingstur i Bocas på eftermiddagen, men vi ställde in det då vädret blev kasst. Drev runt i Bocas Town i stället mellan regnskurar, restauranger och fik. Kl 5 fick vi ta båten över för att köpa våra reserverade bussbiljetter. Vilket kaos det var på busstationen i Almirante. En smula orolig var jag också då rykten gjorde gällande att denna tur notoriskt överbokades, så istället för en nattbuss kunde de slänga in en vanlig minibuss i sista stund. Det hade jag absolut ingen lust med, det är tillräckligt svårt att vårda en god natts sömn på en nattbuss och därmed lätt att sabba en dag.

Men det gick OK, bussen var schysst och några timmars stötvis sömn, med Ellinor i knät, fick jag innan vi k 4:20 svängde in på busstationen i Panama City. Anna hade en liknande upplevelse. Det kändes lite tidigt att scouta hotell(ville inte heller betala för en extra natt) så vi lade oss i ett hörn i en väntsal. Barnen somnade direkt i packningshögen och jag fick väl lite några minuter, men blev väckt av en vakt strax efter 6. Då sprang jag bort och ringde på ett hotell. Fick napp direkt och vi tog en taxi och slängde oss i bingen för en timmes vila innan vi skulle tokgöra Panamakanalen och lite av staden på bara denna dag.

Eftersom vi skulle iväg till San Blas kl 5 nästa dag dealade vi till oss fruksten denna dag istället. Sedan brände vi bort till en kanalsluss och bockade av ytterligare ett av de stora världsmonumenten. Ännu ett "8:nde underverk". Men än en gång riktigt imponerande, synd att vi inte hinner göra en färd genom kanalen på båt också som vi tänkt.

Den roliga kuggfrågan med Panamakanalen är: Vilken riktning kör man när man kör från Karibien till Stilla Havet? Svaret är SSO, om man räknar rak kurs från ingångspunkt till utgångspunkt. Dvs man kommer ut svagt öster om den punkt man går in i kanalen. Känns lite fel, eller hur?

Sedan sprang vi runt på stan tills vi storknade. Sammanfattningsvis, en otroligt modern stad med en skyline downtown som får en att tänka på New York och en jättefin "gamla stan". Otroligt modernt och inte alls som en normal latinamerikanst huvudstad. Fantastiskt vad kanalen har gjort detta land, man ser det på många fler sätt. Bygget skapade ju även ett blandning av folk från hela världen som kom hit jobbade och sedan stannade och bildade familjer. Och det finns en stolthet över denna kanal och att detta lilla land administrerar denna vikta komponent i världens logistik.

Men nu måste vi lägga oss, för i morgon skall det bli segla av. Tjoflöjt..

Improvise, adapt, overcome (Panama)

Vi packade ihop våra kappsäckar och travade på stranden bort till piren där båten skulle ta oss över golfen till Golfito för vidare färd in i Panama. Ett bekant ansikte mötte oss på piren. Det var Felix som hade stället bredvid Emilios i Bahia Drake, och som vi fick bo hos de sista två nätterna. Han var nog lika förvånad som vi, men är ju en glad prick så det var lite kul.

Vi visste ju inte riktigt vart vi skulle landa idag, men en bit in i Panama var målet. En halvtimme typ tog båten över och sedan travade vi upp och hittade en busstation. Vi hade tur, det visade sig att det gick direktbussar till gränsen och att vi inte skulle behöva byta i närmsta stad. Perfekt, en halvtimme fick vi vänta och typ 1.5 timmar tog bussfärden till gränsstationen Paso Canoa. En ganska skabbig och rörig sådan, inte för att de brukar vara speciellt trevliga, men ändå. Jag tror vi hade hyfsad tur och lyckades göra allt rätt och i rätt ordning. Det var inte helt lätt och krävde en hel del interaktion med kreti och pleti. Man hade lätt kunnat stövla igenom utan varelse ut-, instämpling eller tull. Eventuella konsekvenserna för det vill i alla fall inte jag ta reda på. Det enda förvånande var att vi var tvungna att visa biljetten ut ur Panama för den otrevliga passdamen. Det kravet har jag hört många gånger, men första gången jag råkar ut för det i immigraton. Nu vet jag ett bra trick för det också...

Nytt land och vi fick direkt tag på en minibuss till närmsta stad David (1.5 timmar) in i Panama. Socamusiken i högtalarna kändes lockande. Vi kom till David tidig eftermiddag och beslöt att stanna över natten och smida lite planer. En taxi från busstationen till Parque Cervantes, som verkade  vara stadskärnan. Vi fick lite tips av taxichauffören och han släppte oss vid ett matställe. Sedan raggade jag upp ett boende och saken var biff. Vi tillbringade eftermiddagen med ett idogt bläddrande i guideböcker och surfande på nätet. Vad i hela friden skulle vi göra närmsta dagarna.

Vi gick och lade oss bara aningen klokare men med några mail och alternativ ute. På morgonen fick vi så en bekräftelse och saken var klar. Vi drar till Karibiska sidan och Bocas del Toro! Otroligt! Det har varit helt borta och det minst sannolika alternativet den sista tiden. Med det beslutet offrade vi däremot det som vi tidigare mest sett fram emot, nämligen ögruppen San Blas och Kuna-indianerna som kontrollerar den, enligt uppgift Maldiviskt paradisiska, ögruppen. Sagt och gjort i alla fall och vi kände oss nöjda med  beslutet.

En snabb frukost på en panaderia(brödbutik med servering) innan vi hoppade på en minibuss de fyra timmarna över till andra sidan. Det blev upp i bergen, in i molnen och kylan, inna det bar ner till kusten och värmen igen och avsläppta i ännu en vägkorsning, i Almirante. En taxi ner till hamnen för att hitta transporten över till Bocas Town, som ligger ute på en ö. Fy vilken skitig och äcklig hamn. Vattnet såg ut som innehållet i en septitank, men jag hade ingen lust att titta närmare för att försäkra mig om så var fallet.

En halvtimmes väntan innan båten, en mycket snabbgåendef med fet utombordare, drog iväg. Först genom mangrove där folk verkade bo i sörjan i hus på styltor över "vattnet" och med trädstamskanoter som fortskaffningsmedel. Men efter en långsam inledning brände vi på och lämnade eländet bakom oss. Framför oss öppnade sig istället det friska havet och när vi efter en kvart närmade oss Bocad Town flög vi fram över sandgrund med kristallklart vatten, som taget ur den bästa av resebroschyrer. Underbart!

Bocas Town har väl sin charm men kan nog bäst beskrivas som "shabby". Dock känner man de Karibiska vibbarna på nåt sätt och att man är en bit ut i havet. Vi tog en lunch på The Reef, en restaurang över kristallvattnet, och ringde damen vi skulle bo hos för att bli hämtade. Alla ställen i Bocas del Toro ägs av utlänningar, vilket är ett av skälen till att vi inte vill åka dit från början. Men nu hamnade vi här ändå och hos ett holländsk par som flyttat ut och startat en restaurang med rum på Playa Bluff. Det visade sig vara väldigt off. 4-hjulsdrift krävdes för att komma fram till deras ställe. Jättefint läge, vilt alldeles i kanten av en fin regnskog och en fantastisk strande där de otroliga leatherbackssköldpaddorna lägger ägg nån tid på året. Men - stranden går normalt sett inte att bada på pga farliga undervattensströmmar.

Så, kul, här är vi. Elen är solcellslagrad, vatten är regnvattensamlad, bara mobiltelefon, ingen internet, det är en timme till närmsta badbara strand och det kostar 12U$ enkel att åka till stan. Vi kan alltså inte komma i kontakt med någon och vi kan inget göra utom att titta på havet. Allt är OK utom att det inte går att bada plus att vi behöver internetkommunicera för vår närmsta planering.

Men de har två tjejer på 4 och 6 år så Ellinor har en lekkamrat, och så har de en jättefin trädgård med en massa coola grodor (pilgift och annat) samt en sengångare som bor alldeles utanför tomten. Ellinor och Alice lekte från första stund, Elias var med i början och emellanåt fick Anouk vara med. De leker otroligt bra men vi fattar inte hur de kommunicerar.

Som tur var hade vi bara två nätter här. Det känns faktiskt som man är långt från Panama med dessa Holländska värdar. Det är ett jättefint och bekvämt ställe men de lägger inte krut på Panamakänslan. "Stayin Alive" istället för karnevalsmusik och, såklart, många holländare gör att det mer känns som Holland. Med hjälp av bartjejen lyckades vi fixa ett rum på en ö mitt emot Bocas Town de sista två nätterna, så det blir 2+2.

Men dagen efter beslutade vi oss i alla fall för en utflykt till den "fantastiska" stranden med snorkling en timme bort. Det var en fin promenad med havet en bit på ena sidan och skogen på den andra. Vi känner oss nästan hemma i regnskogbiotopen nu. Många av fåglarna kan vi namet på och ögonen söker vant i buskarmoch träd. En "Jesus-Christ"-basilisk var nog det mest upphetsande som vi såg.

Stranden och lagunen då? Hmmm, ja inte var det så fantastiskt som Heike beskrev det. Lite grumligt pga vågor så inte blev det någon bra snorkling. Men vi fick en härlig heldag på en egen strand med bra pooler att bada i. Det var tom så lungt och avskilt att vi vågade oss på att näcka. Inte en människa såg vi på hela tiden. Apropå näcka så är det inte ovanligt att man möter spår om myten om den svenska synden. Efter att sett en del av de filmer som gjordes på sextiotalet så är man inte förvånad. Jag tänker närmast på "Nyfiken gul" och "Hon dansade en sommar". Anekdoten här är att i en guide som omnämns en strand p Stilla Havssidan som heter "Playa de las Suecas" vilket närmast betyder "Svenskornas strand". Stranden är populär bland nudister.

Hemma igen så hade en sengånare segat sig ner för ett träd alldeles utanför tomten. Det var allmän fotostund och kul att även Anna och barnen fick en närkontakt. Jag hade ju det i Nicaragua. Denna blev dock ett snäpp vassare, då en liten söt unge klamrade sig fast på magen.

Den härliga dagen, sengångaren och sista kvällen på stället "firades" med Pina Colada. Och det var dags att förbereda packning igen...