Det var minst sagt en last minute call att få till ett upplägg med Kinesiska muren. Det mesta kan ju göras bra eller dåligt, ses eller upplevas. En del attraktioner kan man i princip bara bara bocka av, det ger inte mycket mer. När det gällde Kinesiska muren var magkänslan att det gick att uppleva på ett bra sätt, frågan var bara hur. Med säkerhet var det inte att åka till stället närmast Beijing, Badaling, för dit kommer horder av folk och trängs samtidigt som ihärdiga souvernirförsäljare gör allt för att sabotera vistelsen. En tanke hade jag börjat gro redan hemma och det var att göra en hike på en del av muren, lite längre bort från Beijing. Frågan var bara om barnen skulle fixa det. Nu blev det såklart inte lätt att få till ett sånt arrangemang med bara några dagars varsel, men framförhållning är ett gissel on the road. Jag hade också velat få till det som den sista aktiviteten innan nattåget till Xi'an på lördag men det ville sig inte bättre än att vi hastigt och olustigt fick packa ihop våra grejer och lämna hotellet för ett dygn.
Sen hade jag velat göra det på egen hand om men det är lögn i h-e att kommunicera och komma fram dit man vill i detta land. Så vi sydde ihop en skräddarsydd tvådagars tripp med guide som gick i lås kvällen innan avgång. Upplägget var två timmars bilfärd norrut till Gubeiko för att ta in på ett "farmers guesthouse" och sedan en tre timmars hike på muren för att avsluta i solnedgången.
Kl. 10 blev vi hämtade av en engelskkunnig Kines med det engelska varianten av sitt namn som "Bob" och transporterade ca två timmar norröver till en liten håla nära muren benämnd Gubeiko. Ren och fräsch liten by där många av bönderna börjat komplettera sina hus med gästrum åt muräventyrare. Där fick vi vila en stund innan en lunch serverades av familjen. Vad skönt att kunna förklara för en tolk vad man vill äta. Oron över maten och att äta "hemmahos" någon visade sig vara obefogad, det var superfräscht och gott även om det ändå inte blev precis som vi förklarade. Barnens plain kyckling med ris och utan grönsaker blev till en kycklinggryta. Lite fick de i sig i alla fall.
Sen närmade sig höjdpunkten när vi äntligen fick bestiga muren. Vi gick nästan 6 kilometer upp och ner på muren och genom och på ett flertal vakttorn i skiftande skick och avslutade med en disig men dock solnedgång. Det var precis så magiskt och bra som väntat. Och de busslaster med skränande turister och ihärdiga säljare såg vi intet. Under de ca fyra timmar vi tillbringade vandrades och väntandes på sol såg vi nog max en handfull andra. Det var tyst, lungt och alldeles, alldeles magiskt. Det enda ljudet var väl i stort sett fasaner som med jämna mellanrum tutade i dalarna mellan berget. Strax innan solen försvann klättrade vi ner, verkligt nöjda och tillfredsställda med dagen. Morgondagens planerade soluppgångshike i Jinshanling kändes nästan överflödig. Men, åter trots tolk, en halvdassig middag på en lokal restaurang (ständigt denna slemsås) och sedan tidig läggning då vi skulle upp i ottan nästa dag. Och barnen ville sova i eget rum, för vi hade fått två. Och nu gick det upp för mig varför det var så svårt att få tag i familjerum med mer än tre sängar detta rike. Ettbarnspolitiken så klart!
Fredag morgon väckning med tuppen kl. 4.30 och en snabb biltur bort till Jinshanling där vi skulle starta vår soluppgångshike. En skolklass som campade i närheten , några fotografer och några till var de enda som tänkt samma tanke som vi. Annars är var de stora parkeringarna tomma på bilar och bussar. Affärer var stängda och linbanor och annat tjafs hade inte börjat gå. Kapaciteten var helt klart i kubik större här än Gubeiko, och då är det ändå inte det närmsta stället...
Om människorna var frånvarande så var molnen inte det. Så av soluppgången fick vi bara lugnet, vilket absolut inte var fy skam. En fantastisk tre timmars hike västerut mot Simatai som för tillfället är stängt. Muren är annorlunda i Jinshanling mot Gubeiko. Högre, beredare och bitvis mer restaurerad. Och stupade och långa, hiskeligt branta trappor. Vi gick ca tre timmar denna gång samt ett avbrott för en picknick frukost i ett av vakttornen. Vi mötte två samt en handfull fotografer på hela hike bort. Faktiskt otroligt efter vad vi förberett oss på.
Rejält slut i ben (ej barnen!) blev vi hämtade av bilen vid niotiden och för återfärd mot Beijing. Det blev lite sovande på färden. Ett imponerande stopp i Olympiastadion fågelboet hann vi också med. Otroligt vilka byggen med nämnda bo som kronan på verket. Men även fyra skyskrapor (?) men som tillsammans formade en drake. Här sparade man verkligen inte på krutet.
Sedan blev vi bjudna på lunch i en galleria i en restaurang som serverar Kinas variant av fondue, hot pot. Kändes både modernt och genuint och riktigt gott var det också. För kidsen gick det också bra eftersom man ju kan välja själv. Återigen var tolken behövlig, vi hade inte haft en chans att få beställa utan honom.
Sista och avslutande aktiviteten var en varsin helkroppsmassage med fokus på fötterna efter vår "tuffa" och hike. Vi fick fyra uppradade sängar i ett rum och fyra fnittrande men proffsiga kinesiskor som masserade våra ömma lekamen i 1.5 timmar. Mest fascinerade var de nog an annars över Ellinor och fotade, men fnittrade och hade sig när vi var klara. Men de är långt ifrån de första, hennes späda, blonda, dockliknande det verkar slå an en sträng hos många.
Återincheckning på gamla hotellet för en sista natt och sedan vila, kortspel och dusch innan middag och läggdags. Anna konstaterade att hon har 38.4 och en envis hals som inte velat ge med sig sen vi kom. Så middagen blir runt hörnet på en fransk restaurang som visade sig vara lite för dyr vår smak . Men vi tyckte vi hade förtjänat en köttbit med sås och stekt potatis efter de senaste måltiderna.
