Vi fattade aldrig hur nära vi var att bli fast i Panama. Samma dag som vi skulle lämna landet pratade vi med tjejen som var inblandad i bokningen av vårt seglingsäventyr. De hade varit oroliga för oss och trodde inte vi kommit fram pga. indianupproret. Det små yttringarna vi såg när vi åkte ut hade blivit lite våldsammare och vägen var nu stängd. Troligen bara minuter efter vi passerade. De som inte kom igenom var fortfarande fast i San Blas.
Vårt plan till Miami skulle gå kl 14, men hade blivit framflyttat till 14:30 och blev sedan ytterligare en timme försenat. Det var inte så bra eftersom vi redan tyckte att vi skulle landa lite sent i Miami. Vi ville komma upp en bit i Florida innan nattning. Nästan 2.5 timmar tog det att flyga till Miami och nästan lika länge innan vi satt i bilen och kunde lämna flygplatsen. Helt sjukt vilken tid immigration tar och att även alla som bara är i transit måste gå igenom samma procedur. Rekommenderar ingen att passera USA på någon flygning.
Kunde inte låta bli att hyra en cab, en Chrysler Seebring Convertible. Det var faktiskt inte så blodigt mycket dyrare än en vanlig bil. Lite trångt med packningen bara. Hade föresatt mig att svänga ut på Ocean Drive med vinden i håret och Easy Riders soundtrack i högtalarna. Vi gjorde ett gott försök i alla fall, men Ocean Drive var längre än jag kom ihåg så vi snurrade runt ett tag och hade svårt att hitta rätt. Men spektakulära schabrak fanns det gott om och det dröjde inte länge förrän vi blev omkörda i innerfilen av en Ferrari. Miamis skyline från en av broarna i en cab en ljummen fredagkväll är ganska funkis...
Ocean Drive-övningen gjorde ju inte vårt tidstapp bättre, så vi kom inte längre norrut än till Fort Lauderdale innan det var hög tid att fixa hotell. Vi checkade in på tredje försöket strax efter kl 22, efter en sen middag på Taco Bell. Vi körde nercabbat hela tiden, det gällde ju att få valuta för pengarna.
Skaplig uppgång nästa dag då vi ville hinna till Kennedy Space Center, innan Orlando där vi hade ett hotell bokat nära Disneyland. 3 timmar tog det upp till KSC och det var fyra med golvmoppsfrisyrer som, glada i hågen, klev av. Barnen tycker vi skall köpa en sån bil. KSC blev över förväntan, det hade hänt en del sen de 20 år sedan jag var där. Nu var det väldigt arrangerat med guidade turer och utställningar. Det häftigaste, förutom att se rampen och gamla rymdfärjor, var nog uppskjutningssimulatorn. Man fick sitta i en simulator som simulerade de första minuterna i ett uppskjut. Från nedräkningen till stora tanken släpps. Riktigt ballt och det påstods vara nära den riktiga upplevelsen.
Sedan bar det av rakt tvästerut till Orlando, fortfarande med nedcabbat tak och hög musik. Det gäller ju att passa på när värmen ligger strax under de 30. Vi hade lite navigeringsproblem och det är en himlans massa vägtullar som är fruktansvärt irriterande. Men till sist hittade vi rätt och kunde packa upp våra grejor för tre hela dagar på samma plats. Trötta insåg vi, efter lite snabb informationsinsamling, att vi måste gå upp redan halv sju för att pussla ihop kommande dag. Ingen rast, ingen ro.
Det känns lite oväntat att vara här nu, nästan så jag ångrar mig. Hade ju tänkt det lite som en belöning för kidsen efter några tuffa veckor på luffen som det brukar vara. Men nu har vi haft det så bra och kul att det känns lite som grädde på moset. Men de är såklart superladdade och i ett enormt lyckligt ögonblick med Disneyworld för dörren. Men det är inte bara det, den förpackning som detta land levererar i lockar så enormt. Och kanske kontrasten mot där vi varit och det vi pratat om där. Ögonen är stora som tefat, detta är det förlovade landet. Hoppas inte de fördärvas nu...
