Elias kraks hela morgonen men ar pigg. Det kommer sadar ovantat som vinterkraksjukan. Dvs utan illamaende och mitt i en mening kommer nagot helt annat an ord over lapparna. En av de snyggaste var den pa frukostbordet...
Det ar lite synd om dig...
OK, om tva timmar maste vi checka ut och jag vet inte om/hur vi vagar flytta Elias. Men jag drar mig mig ut pa stan, slut och nere for rakning, for att ragga rum. Forst gar jag runt halva stan for att vaxla pengar och sedan den nya metron till jarnvagsstationen. Varnad for att bli attackerad av manniskor som vill lura pa en daliga rum om man ser ny ut. Jag memorerar kartan i huvudet innan jag ger mig upp i "warzone". Kommer ut och forsoker lokalisera mig samtidigt som jag forsoker ser varldsvan ut.
Inte en sportsmossa. Vilket fruktansvart kaos. Jag kan inte urskilja nagra vagar eller nagot som paminner om kartan. Bara manniskor, djur, bilar, cyklar, motorcyklar, lera, damm, bajs, tiggare. Allt, allt, allt. Och strommar av olika sortes vidriga stanker. Paniken sprider sig, vad gor vi har? Vems ide? Men ingen att skylla pa.
Jag tanker pa Elias och att vi snart maste checka ut. Gar nagra varv men ger upp och stegar fram till en cykelrickshaw och avslojar ungefar(!) vart jag skall. Han tar 50 for en resa som kostar 5. Jag ar saklart chanslos men glad att nagon kan fa ratsida pa varlden at mig. Och det skiljer ju bara nagra kronor pa svenska.
Hotellet ar fullt liksom nasta och mitt mod sjunker. Folk attackerar mig fran hoger och vanster med fragor och erbjuder "hjalp". Till slut far jag traff. Ett kanonrum 40% billigare an YWCA och mitt i kaoset, nara statonen. Hotellet fixar en taxi tur och retur som jag hamtar er med. Familjen jublar - rummet ar succe. Och ine minst sa har lilleman repat sig.
Vi ar pa spar igen! Vi reste oss pa nio...
Indien - here vi come!
