Kalle Anka och Indiana Jones (Florida)

Mitt minne av Orlando för 20 år sedan är att det fanns tre gigantiska parker här med Disneyworlds Magic Kingdom i spetsen. Idag vet jag inte om det räcker med 33, jag vet, i och för sig inte heller om mitt minne är korrekt. Hur det än ligger till är det fullständigt groteskt, vulgärt eller vilka ord man skall använda. Har man inte sett det går det nog inte att förställa sig, än mindre att beskriva.

Här är vi nu och jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Är det något som gråter är det i alla fall plånboken för det är hutlöst dyrt att tillbringa en dag på en park. Och vi hade föresatt oss två parker och två dagar. Disney och en filmstudio.

En shuttle gick från hotellet tidigt på morgonen så det blev ännu en early bird. Men det visade sig vara bra då den stora utmaningen med dessa parker är att tillbringa så lite tid som möjligt i köer. Köer som kan vara över en timma, ibland en och en halv eller mer. Att vara effektiv de första timmarna är en nyckel till framgång. Hyfsat pålästa och tur med att det nog inte var högsäsong gjorde att det gick riktigt bra. Men vi lämnade hotellet halv åtta och var inte tillbaka förrän efter nio på kvällen, så det var mycket sega ben som lades på sänghalmen.

Hur var det då? Det är ofantligt stort och mäktigt och vi var vid ingången vid nedräkningen. Glädjen, blicken och förväntan hos barnen då var obetalbar - och lite skrämmande. Som alla födelsedagar tillsammans, ungefär. Disney har verkligen lyckats med sitt varumärkesbyggande.

Parkkonceptet är ju annars ganska lika oavsett om man är på Liseberg, Legoland, Disney en litet kringresande tivoli. Man skall roas och förväntas sedan shoppa prylar samt köpa mat och snacks. Vad gäller att roa så är jänkarna överlägsna. Det mesta är oerhörd proffsigt och med denna enorma apparat  är det ju gigantiska företag med oändliga resurser. Så det är inte konstigt om det blir bra. Lägg där till grymt välorganiserat och med glättiga och hurtiga tillrop till alla. Och vad gäller shopping så är även utbudet astromomiskt. Det är affärer precis överallt och efter varenda attraktion måste man gå igenom en plus att vägarna är kantade med affärer. Mycket smart. Jag skulle gissa att Disneyland är störe än Norrtälje och omsätter mer på en genomsnittlig dag. Parader och shower är något de verkar gilla och är bra på. Gärna kantad med tusentals människor som hejar på.

Vi hade i alla fall en riktigt kul dag lyckades göra nästan allt vi ville och kidsen hade inte tröttnat efter de ca 12 timmarna.  Men man kan ju inte säga att man själv var sugen på ännu en dag. Men nästa dag var det dags för Hollywood Studios och samma koncept. Lite färre åkattraktioner dock och mer shower. Det coolaste var nog en stuntshow som jag kommer minnas länge samt en 4D rymdskeppssimulator från Star Wars. Måste vara den ultimata Star Warsupplevelsen, som att vara mitt i filmen och åka ett litetmskepp vad de nu heter. Grymt.

Ellinor och Anna åkte en annan grym grej i Hollywood Studios,  en berg och dalbana, där Ellinor precis klarade längden. Anna sade att det var det värsta hon åkte medan Ellinor ville "åka uppochner igen". Hon är en riktig fan av läbbiga rollercoasters och dylikt. Övergår mitt förstånd. Elias och jag är inte lika på. Eller vad man skall säga.

Vi klarade våra två parkdagar och även om vi är trötta så var det, såklart, en höjdare. Men åtminstone jag fick en dålig eftersmak. Det är för vulgärt, pompöst och glättigt. Bara alla slemmiga slogans som pumpas ut får en ju att kräkas.  "Let the memories begin", "A dream come true", "Celebrate today", "Making memories" etc etc. Det skall bli riktigt skönt att lyfta från det här landet ikväll. Men jag tror inte jag har alla med mig på den...

Nu har vi bara en nercabbat resa på ca 4 timmar ner till Miami och kvällsflyget till London. Blir väl en sista frossa i fastfood och kanske en outlet innan vi mpste börja ställa om förmett normalt liv hemma. Om 36 timmar är det skola och arbete...

Sky is the limit (Florida)

Vi fattade aldrig hur nära vi var att bli fast i Panama. Samma dag som vi skulle lämna landet pratade vi med tjejen som var inblandad i bokningen av vårt seglingsäventyr. De hade varit oroliga för oss och trodde inte vi kommit fram pga. indianupproret. Det små yttringarna vi såg när vi åkte ut hade blivit lite våldsammare och vägen var nu stängd. Troligen bara minuter efter vi passerade. De som inte kom igenom var fortfarande fast i San Blas.

Vårt plan till Miami skulle gå kl 14, men hade blivit framflyttat till 14:30 och blev sedan ytterligare en timme försenat. Det var inte så bra eftersom vi redan tyckte att vi skulle landa lite sent i Miami. Vi ville komma upp en bit i Florida innan nattning. Nästan 2.5 timmar tog det att flyga till Miami och nästan lika länge innan vi satt i bilen och kunde lämna flygplatsen. Helt sjukt vilken tid immigration tar och att även alla som bara är i transit måste gå igenom samma procedur. Rekommenderar ingen att passera USA på någon flygning.

Kunde inte låta bli att hyra en cab, en Chrysler Seebring Convertible. Det var faktiskt inte så blodigt mycket dyrare än en vanlig bil. Lite trångt med packningen bara. Hade föresatt mig att svänga ut på Ocean Drive med vinden i håret och Easy Riders soundtrack i högtalarna. Vi gjorde ett gott försök i alla fall, men Ocean Drive var längre än jag kom ihåg så vi snurrade runt ett tag och hade svårt att hitta rätt. Men spektakulära schabrak fanns det gott om och det dröjde inte länge förrän vi blev omkörda i innerfilen av en Ferrari. Miamis skyline från en av broarna i en cab en ljummen fredagkväll är ganska funkis...

Ocean Drive-övningen gjorde ju inte vårt tidstapp bättre, så vi kom inte längre norrut än till Fort Lauderdale innan det var hög tid att fixa hotell. Vi checkade in på tredje försöket strax efter kl 22, efter en sen middag på Taco Bell. Vi körde nercabbat hela tiden, det gällde ju att få valuta för pengarna.

Skaplig uppgång nästa dag då vi ville hinna till Kennedy Space Center, innan Orlando där vi hade ett hotell bokat nära Disneyland. 3 timmar tog det upp till KSC och det var fyra med golvmoppsfrisyrer som, glada i hågen, klev av. Barnen tycker vi skall köpa en sån bil. KSC blev över förväntan, det hade hänt en del sen de 20 år sedan jag var där. Nu var det väldigt arrangerat med guidade turer och utställningar. Det häftigaste, förutom att se rampen och gamla rymdfärjor, var nog uppskjutningssimulatorn. Man fick sitta i en simulator som simulerade de första minuterna i ett uppskjut. Från nedräkningen till stora tanken släpps. Riktigt ballt och det påstods vara nära den riktiga upplevelsen.

Sedan bar det av rakt tvästerut till Orlando, fortfarande med nedcabbat tak och hög musik. Det gäller ju att passa på när värmen ligger strax under de 30. Vi hade lite navigeringsproblem och det är en himlans massa vägtullar som är fruktansvärt irriterande. Men till sist hittade vi rätt och kunde packa upp våra grejor för tre hela dagar på samma plats. Trötta insåg vi, efter lite snabb informationsinsamling, att vi måste gå upp redan halv sju för att pussla ihop kommande dag. Ingen rast, ingen ro.

Det känns lite oväntat att vara här nu, nästan så jag ångrar mig. Hade ju tänkt det lite som en belöning för kidsen efter några tuffa veckor på luffen som det brukar vara. Men nu har vi haft det så bra och kul att det känns lite som grädde på moset. Men de är såklart superladdade och i ett enormt lyckligt ögonblick med Disneyworld för dörren. Men det är inte bara det, den förpackning som detta land levererar i lockar så enormt. Och kanske kontrasten mot där vi varit och det vi pratat om där. Ögonen är stora som tefat, detta är det förlovade landet. Hoppas inte de fördärvas nu...

Over and out (Panama)

Tillbaka på hotellet vände vi uppochner på ryggorna och gav oss sedan ut på staden för våra tre sista ärenden. Ta oss ut till Amador Causeway för att se på in-/utgången till Panamakanalen, köpa Panamahattar och åka en av de coola lokalbussarna som vi inte hann sist. Vi lyckades bocka av alla tre men det blev några kilometers promenader så vi var lite sega i benen när vi kom tillbaka till hotellet.

Sista kvällen i Panama så det var dags för att fira med finrestaurang. Det trista är bara att det inte är så kul på sån ställen. Men ett avbräck från de vanliga rutinerna är det i alla fall.

Vi har nu även dragit skynket en överraskning som vi sparat till barnen som det sista stoppet på resan. Vi kommer lämna Panama City imorgon fredag och flyga till Miami. Där stannar vi några dagar där innan vi fortsätter hem. Avsikten är att hyra en bil och fara upp genom Florida för att besöka Disneyworld och förhoppningsvis hinna med en snabbvisit till rymdbasen Kennedy Spacecenter. Gissa om det mottogs väl...

Sacanagem (Panama)

Tillbaka igen efter tre fantastiska dygn i Kuna Yala/San Blas. Äntligen lite medvind efter de senaste dagarnas lilla motvind. Det finns nog inget bättre än att vara på sjön när allt kommer kring. Fast vädret inte var på topp och det började lite surrealistiskt, eller vad man skall kalla det...

Uppstiging 4:30 för avhämtning på hotellet kl. 5. Puh, dessa ohemult tidiga mornar kan vi inte vänja oss vid. Ett under av logistik som i nån form av kontollerat kaos ändå visade sig fungera till slut. Vi fick knöka in oss i en 4WD tillsammans med tre andra. Det var upphämtning lite här och där och synkning av ett par bilar till. Det gemensamma för oss alla var att vi skulle ut till Kuna Yala/San Blas i någon form. De flesta till olika öar i olika boenden hos Kunaindianerna och sen vi som skulle mönstra på en båt.

Efter två timmars färd ut till den Karibiska kusten hamnade vi ute i en flodkrök för vidare transporter. Vi hade på vägen ut både fått visa våra pass och betalat en entreavgift för att få komma in i Kunaindianernas territorium. Transporten ut i arkipelagen sköttes av Kunas och efter en tids väntan blev vi  plötsligt anvisade en båt och transporterade ca 15 minuter ut till en ö där Sacanagem låg tillfälligt förtöjd. Skepparen Federico och hans hjälpreda Armando tog emot. Vi fick inkvartera oss i hela förruffen med gott om utrymme för oss fyra. Sacanagem är inte en groteskt båt, utan en 43-fotare byggd för charter och kan ta ca 8 passagerare. Armando och Federico sover på däck.

Federico är en man som är svår att sätta nationalitet på. Han är uppväxt i Brasilien, har en fransk mamma men bor i Colombia med sin dito fru och har tre utflugna barn. En mycket intressant och inspirerande person i alla fall som har många strängar på sin lyra.

Jag skall försöka sammanfatta våra tre dygn på nåt sätt. Det första dygnet äntrade, något försenade, ett gäng på fem stycken Amerikaner och Panams. Det var Hollywoodreferenser, tatuerade tuttar och marijuana på fördäck. De var nog den surrealistiska biten. Frederico var inte böjd med dem och det blev några konfrontationer. Det var sådana overkliga(fåniga) konversationer i detta gäng så att man bara häpnade. Men en inblick i en annan värd.

Nog om det dygnet för dagen efter byttes de ut av tre supergoa jänkargrabbar och vi blev ett riktigt kul gäng och hade riktigt skoj tillsammans alla nio ombord våra två sista dygn. Alla gillade kidsen skarpt och jag måste säga att de sköter sig otroligt bra. Vi får så mycket komplimanger. I det här fallet trodde man de skulle tycka det var en nitlott att hamna på en båt med en familj. Jag brukar känna mig som nitlotten i dessa sammanhang. Men vi blev t.o.m seriöst inviterade till ett extra dygn av Federico. Han försökte på allvar övertala oss men vi såg ingen möjlighet till det då vi hade ett flyg att passa alldeles för tidigt dagen efter. Det kan gräma mig lite denna otur med flyget, hade varit så kul med ett dygn till.

Hursomhelst, dagarna förfölt med frukost runt 8, sedan badning/snorkling eller kanske en rundtur på närmaste ö (man ligger på svaj). Alla öar här har kolospalmer i mitten, sandstrand runtom och man går enkelt runt den. Oftast vadande i ett ljummet kristallklart vatten, även om Stilla Havssidan faktiskt var varmare. Innan lunch sedan förflyttning ca 1 timme till nästa ö och repetera programmet från efter frukost. Likadant till middagen efter en ny förflyttning.

Variationen kunde vara om något skulle handlas. Då lade vi till vid en bebodd ö. På de bebodda öarna bor indianerna oerhört tätt eftersom öarna är så små. Taken på hyddorna tar i varandra och avbryts bara av "dasspirar" ut i havet. Ja, det är det som är avloppet. Federico känner många på dessa öar så han var en perfekt guide. Så förflöt våra dagar. Vi fick några bra snorklingar med superfina rev, men faktiskt inte supermycket med fisk. Även om man såg de vanligaste.

Mat och väder då? Federico var en bra kock, även om det inte var vita dukar och linneservetter. Det mesta var fisk köpt av Kunas eller några egenfiskade. Vi fick tom languster en gång och rom före maten. Vädret däremot var inte perfekt. Mestadels mulet morgon och kväll med växlande molnighet/mulet mitt på dagen. Kunde helt klart varit bättre, men även sämre. Sammanfattningsvis supernajs dagar och vi lämmade dem med en tår i ögonvrån.

Den omvända logistiken fungerade och helt plötsligt knackade en båt på vårt skrov och det var dags att lämna. Hur det gick till är lite magiskt. Men allt fungerade utan missöden och vi var tillbaka på hotellet vid halv två.