Vi tog ett tag till Indiens allra sydligaste spets. 3,5 timmar om jag inte minns fel. Lite trubbel nar vi skulle ga pa for taget var helt fullsmockat och vara platsreservationer skulle inte galla forran nagon timme senare. Sa nar vi star utanfor taget med rycksackar, vagnar och trunken och undrar hur vi skall fa plats sager nagon dem gamla kanda frasen 'the train is leaving". Da trycker jag bara in allting och oss sjalva mellan nagra manniskor som hanger i dorren och pa nagot magiskt satt sugs allt och vi in i taget och sprids ut har och dar i vagnen. Taget lamnar stationen...Bekvamt, nej men vi ar med, pa vag mot Kanyakumaki, det allraq sydligaste av Indien oh dar vi sen skall byta kurs och satta den mot var slutdestination i Indien, Chennai/Madras. Men an har vi nagra ben kvar...
Nar val taget toms en timma senare i Trivandrum och vara sittreservationer borjar galla ar vi nastan ensamma i vagnen. Hade nog suttit battre med reservationen pa den andra strackan. Indisk logik kanske?
Forvantningarna var laga pa Kanyakumaki. Mera bocka av och byta kurs. Men denna gang var det langt over forvantan! Vi fick ett jattebra boende med balkong och havsutsikt mot Sydpolen. Det blaste ratt in i rummet vilket gjorde att varmen var uthardlig. Stan var iofs trist och inga bra matstallen men nere vid sjalva spetspunkten sa att saga var det lite magiskt faktiskt. Det ar tydligen ett "must see" for indier men onamns inte sa mycklet i vara guidebocker.
Vi gick dit pa eftermiddagen och det var lite vilt liv dar med ungdomar som badade med kladerna pa pa den lilla strandremsan mellan klipporna dar. Vi satt ganska lange och bara tittade pa folk, vadade, fotade och hade det allmant mysigt. Sa vi beslutade att ga tillbaka i solnedgangen igen.
Sagt och gjort. Dom om var forvaning men det var masor med folk. Nastan bara indier och det kandes som att komma till nagon annans fest pa nagot satt. Kalasfin solnedgang och bilden ovas visar Elias tittande pa de sista skarvorna tillsammans men nagra infodda. Mycket romantiska solnedgangsbilder av par i solnedgangen med havet bakom sig. Vi fick som vanligt posera pa en hel del. Det ar lite jobbigt att var sahib och memsahib. Kanns konstigt att man skulle vara nogon speciell person bara for sin hudfarg och som de ar djupt tacksamma for att fa vara pa bild tillsammans med. Kan inte vanja mig riktigt.
Men en natt fick racka och nasta dat tillbringade vi mestadels vid havet langt ute pa en stenpir och filosoferade. Elias har fatt mycket funderingar i huvudet vilket ar jattekul tycker jag och ett stort syfte med resandet. Typ Vart slutar havet? Universum, Religion, Fattiga och rika, Kolonialism? Varfor, varfor, varfor...
Dagen slutade bland fiskarhusen nere vid havet. De drabbades hart av tsunamin 2004 och jag kan inte forsta hur nagon har overlevt. Men dar satt de som var kvar, livs levande och lagade sina nat och bajsade sanden.
-"Mamma, vad ar en tsunami?"
17.15 andrades kursen till nordvast och sista(?) tagresan avgick mot Madurai.
