Flygresan gick bra, ett byte i Köpenhamn och sedan drygt 8 timmar natt med landning kring lunchtid måndag den 29 maj. Att ta sig ur flygplatsen gick hur smidigt som helst. Inga köer eller problem i passkontrollen och allt bagage hade kommit. Det var ett tag sedan - för undertecknad i alla fall...
Och så hade tunnelbanan en förlängning ut till flygplatsen så vi slapp trilskas med skurkaktiga taxichaufförer utan vandrade med våra ryggsäckar raskt ner i underjorden och gav oss i kast med det Kinesiska systemet. Bortsett från biljettautomaterna, som vägrar acceptera de sedlar de utger sig för att acceptera, skulle tunnelbanan visa sig vara snudd på det enda vi klarade utföra med någorlunda korrekt utgång de närmsta dagarna. Men när man väl fattat galoppen är tunnelbanan i Beijing helt perfekt och enkel, även för en västerlänning som får ut noll och intet av de kinesiska tecknen. Enda debaclet skulle vara att de har säkerhetskontroller på alla stationer, som å andra sidan inger föga förtroende eller engagemang från de inblandade. Nej, hit med en delegation från SL så får de veta hur en T-bana skall dras.
Den första förvåningen slog dock emot oss och vi när vi kom ur tunnelbanan. Sommarvarmt med strålande sol och 27 grader! Tankarna gick till ryggsäcken och hur det egentligen stod till med fördelningen mellan shorts och långkallingar. P.g.a. visa-krav hade vi varit tvungna att köpa grisen i säcken och förbokat ett hotell. Inte helt trivialt att hitta i Beijings smala gränder(hutonger) men till årets tekniska landvinning måste nog Google Maps med förladdade kartor nämnas med en eloge. Telefonen /plattan förvandlas helt plötsligt, när den inte kan agera telefon längre, till världens bästa karta och med lite tur och Gps-signal även en navigator. Snart är nog guideböcker ett minne blott.
Hotellet The Classic Courtyard var en OK gris när den kom upp ur säcken. Inget fönster i rummet, lite trångt och egentligen bara tre sängplatser. Men rent, fräscht och familjärt. Och, visade det sig, hyfsat bra läge.
Kort natt, lite sömn, jet-lag - det var fara å färde att vi misslyckades med sömnomställningen direkt. Att lägga sig ner på hotellsängen en stund är inte att rekommendera men med lite viljestyrka lyckades vi ta oss ur rummet för en tidig middag innan katastrofen hann bli ett faktum. Trots måndag var det helgdag då dagarna innan 1:a maj, en av Kinas tre storhelger och då man firar Arbetardagen. Så vi tog oss runt hörnet till Ghost Street bland helgfirande Pekingbor populär gata i fylld med restauranger under en himmel av klassiska kinesiska röda lyktor. Glada i hågen strosade vi en stund för att sedan inta en uteservering bland de tusen i den ljumma kvällen.
Efter att bläddrat igenom de otal antal rätter i menyn började det sakta gå upp för oss att maten troligen var ett problem i vardande. Som tur är har Kineserna (i alla fall i Beijing) en kultur av att marknadsföra sina rätter jämte bilder, så man har en viss chans att välja rätt. Förutom på dryckessidan så fanns en kort engelsk beskrivning också. Men det kändes som minerat vatten att navigera bland grodor, hönsfötter, tarmar, anknäbbar och dylikt när man skall sukta sina barn till en härlig middag i ett nytt land. Det gjorde inte saken lättare att man några meter bakom vårt bord rensar säckar med sprattlande gigantiska grodor(bullfrog) till det rytmiska ljudet av en köttyxa tjänstgörande som giljotin. Fast det måste ändå framföras att Ellinor garvade läppen av sig när ett särskilt levnadsglatt exemplar tog till flykten efter att blivit av med sitt huvud. Tolka det den som kan.
Första lektionen gav oss att man inte skall beställa varsin rätt, utan det går minst två vuxna på en rätt. Så där satt vi med ett hav av mat varav kidsen utan tvång max ville suga på varsitt riskorn. Så det fick bli lite milt tvång eftersom det i alla fall inte var så starkt. Anna var nöjd med sin beställning medan mina kycklingdelar var svårdefinierade. En stund misstänkte vi halsdelar men bestämde oss för vingar. Det var i alla fall lika mycket chili som kött så hettan gick inte att klaga på.
Dryckeslistan var som sagt helt kinesisk och nu visade sig det andra problemet som vi anade skulle följa med oss resten av resan. Även om de inte kan Kinesiska så verkar de även ha ett annat språk gällande gester. Ofta när man pekar och viftar och försöker förklara på det "universella" språket möts man av ett helt uttryckslöst och oförstående ansikte. Denna gång resulterade det i en 1.8 liters öl på plåtsflaska när vi egentligen menade 0.5 liters glasflaska. Värre saker har man i och för sig råkat ut för.
Nästa och mer kända problem var ätredskapen. Nog för man säger att utvecklingen gått fort i Kina, men det gäller inte hjälpmedlen för matintag. För Anna och mig funkar det men för barnen är det inte lätt. Som tur var tog jag med några gafflar från Svedala med just denna dag låg de på rummet ouppackade. Men de kämpar på bra och verkar få hyfsad kläm på det. På vägen hem tänkte vi komplettera den minimala middagen med lite glass(som Ellinor tjatat om hela dagen för övrigt) och efter idogt letande hittade vi ett krypin med mjukglass! Lycka! Ehh, inte långvarig. För ur maskinen kommer en grön gegga som varken liknar pistage eller mint. Och är totalt oätlig. Måste varit nån form av algmos eller liknande. Vedervärdigt i vilket fall. Tur vi har kexchoklad från goa Sverige hemma på rummet. Hur skall detta sluta månne, var det som snurrade i huvudet den pga jet-lag bitvis sömnlösa natten.
Ny dag, nya tag och deg i kroppen. Kändes som djupsömnen inträffat precis innan uppstigning halv tio. Frukost på hotellet, inga förbenade hönsfötter utan rostat bröd med vingummisylt och äggröra. Första uppdraget var att leta reda på en kontakt som jag fått via nätet gällande ett Kinesiska muren upplägg. Så det blev en del tunnelbaneåkande för att konstatera att han hade semester. Nästa uppdrag var Silk market, Beijings berömda flervåningsmecka för billiga piratgrejor främst märkeskläder, skor, väskor. Men det är ett sånt där ställe med små garderobsstora butiker där man inte kan titta i fred och måste pruta hejdlöst. Inte vår kopp te men riktigt mycket grejer och kändes som riktigt bra kvalité. Och det skulle det ju kunna vara då det mesta säkert är gjort i närheten. Billigt? Ingen aning men de små souvernier barnen köpte var en tredjedel respektive en tiondel av utropspris. Så det gäller att inte vilja ha det man vill ha så att säga.
Efter fusklunch på en kinesisk ägd kedja av Italienska restauranger kände vi oss tvungna att ta tjuren vid hornen igen. Först hamnade vi fel på ett mysigt ställe nära hotellet med rooftop servering men brist på mat i menyn. Så lite svindyr dricka innan vi backtrackade till ett annat krypin. Anna var sugen på dumplings så ja, vad låter bättre än Magic Dumplings? Den övriga menyn var inte sämre än någon annan så det fick det bli. Riktigt kul blev det för menyn var felöversatt, så ej het kyckling blev fisk blandat med chilifrukt en masse. Vid närmare genomgång visade sig fler rätter vara fel översatta. Hur är det tänkt man skall göra egentligen?
Onsdagen vek vi för några "måsten" nämligen Lamatemplet och Himlens tempel. Mycket been there, done that mer än att det egentligen är riktigt kul eller imponerande. Lite raljant kanske för visst är det kanske kul och imponerande men lite blasé tillåter jag mig att vara. Men det är kul att ha varit där! Och så köpte barnen lite souvernier - det en solfjäder och ett lila solparaply. Och glömde det, men ehhh, men McDonalds lunch...
På kvällen vandrade bort till Naoxliang, ett annat helgfirarställe för Pekingbor men helt annan karaktär. Mer barer och affärer, inga tacky uteserveringar. OK stämning och vi hittade en restaurang där vi lyckades få beställa rätt och få nöjda barn, trots den vanliga totala frånvaron av gemensamt språk! Bättre taktik med smakprov gjorde att några grillspett med ris till slut satt som en smäck. En annan skillnad mellan våra folk är att Kineserna helt verkar sakna behov av mysfaktor. Har inte sett en restaurang utan lysrör i taket. Skumt.
